Hur står man ut under betänketiden?

[Sure]

Först av allt: jag VET att vi inte behöver bo under samma tak under betänketiden men just nu är vår situation sådan att vi inte har ngt val. Hur har ni andra klarat av detta?

[lillamy]

Det måste vara väldigt jobbigt.

[Per Lundgren]

För oss gick det ganska bra under den tid vi fortsatta bo under samma tak (drygt tre månader). Eller för mig i alla fall. Jag tror det beror mycket på hur det varit innan. Jag vet inte om det är ett bra tips i allmänhet, men för mig (oss) fungerade det att arbeta aktivt tillsammans med skilsmässoprocessen. Man kan ju ha det som ett gemensamt projekt - att skiljas så bra som möjligt. Vi var helt inställda på att gå isär - jag antar att det är det vanliga. Det fanns inte något egentligt utrymme för tvivel eller något "betänkande". Viktiga frågor är ju hur man kan lösa bodelning och framtida boende med tanke på vad som blir bäst för vardagslogistiken i framtiden. Om det är en hel del logistik bara med en hel familj, så blir det inte lättare av att ha två hushåll för barnen att förhålla sig till och transporteras till/från/emellan!

För mig blev det nog i alla fall uthärdligare av att fokusera på viktiga praktiska frågor och att arbeta med lösbara problem!

[Sure]

Tack för svar!
För min del går det nog inte att fokusera på att se denna skilsmässa som ett projekt - eftersom det är jag som anses vara "boven i dramat". Maken ligger långt efter mig rent känslomässigt och just nu är situationen oerhört jobbig. Vi bor i samma villa och kommer så att göra tills vi löst boendefrågan. Idag lät maken meddela att vi ska dela upp ekonomin och var och en ska stå för sina utgifter (samt dela på gemensamma, så som lån etc). Då vi i våras kom överens om att jag inte skulle jobba denna sommar utan vara med barnen (studerar vanligen på högskola) så innebär det att jag inte har ngn som helst inkomst innan hösten. Jag hoppas att delningen av våra ekonomiska tillgångar skall täcka alla mina utgifter den kommande tiden men det känns oerhört surt att tidigare överenskommelse alltså inte gäller nu.
Det har nu gått ca en månad sedan vi skrev på våra papper och jag börjar tycka att detta känns tungt, tungt, tungt.

[Per Lundgren]

Jag känner igen en del av ingredienserna här. Det är en svår tid. För mig var det superviktigt att känslomässigt "komma ikapp" i processen - acceptera och gå igenom ett litet helvete av ilska och sorg efter det att marken försvunnit under fötterna. Har han haft chans att reagera och visa sina känslor? Jag gick till familjeterapeut i ett tidigt läge (innan ansökan lämnades in, både ensam och med blivande x:et) och det var mycket, mycket bra för mig. För bodelningen tog vi hjälp av jurister. Vi ville båda att det skulle vara en delning "by the book" och en arena fri från käbbel och bråk. För att jag skulle klara det var det avgörande att jag hanterat den känslomässiga smällen innan. Finns det saker du kan göra för att hjälpa honom att bearbeta sin smärta? Har han kompisar att snacka med? Att han varit med och skrivit på papprena är ju ett stort steg i rätt riktining - för mig var det till en början långt ifrån självklart att vara med och ansöka om äktenskapsskillnad. I vårt fall fanns inga uppenbara nya partner lurande i kulisserna, och det har nog också underlättat. Ditt nya boende (hur det än kommer att se ut) är ju DITT projekt - en väg framåt som du går för att göra ditt liv bättre, ljusare, lättare och gladare. Kan du se det ljuset i eländestunneln?

[Sure]

Tack Per, för ditt svar!
Märkligt att okända människor, som du, kan få mig att orka lite till. Märkligt och härligt på en och samma gång.
Jag håller idag på att boka tid för samtal hos terapeut. Inte så mycket för egen del utan mer för makens skull och för att vi ska få till stånd ett bra klimat för diskussioner (ang barnen främst, enligt mig). Å ja, maken åker en känslomässig berg-och-dal-bana just nu och har meddelat att han inte har ngn att tala med om detta. Hans manliga vänner kunde tydligen inte bära honom i kris utan gav mest råd om hur han skulle "sätta dit" mig.
I natt kom vi överens om att koppla in en bankjurist för att ordna upp det ekonomiska och efter det ska vi försöka göra en egen bodelning (här flaggade maken för att det skulle bli bråk eftersom han vill ha allt, allt, allt och jag var den som ville skiljas). Jag tycker ju att det bara är prylar och skulle, i dagsläget, bara vilja gå. Dock vet jag, intellektuellt, att det är vansinne eftersom jag ska ta hand om tre barn efter skilsmässan... så jag får väl ta fajten om prylarna - även om det bär mig emot. Just nu är maken mest upprörd över reda pengar. Det handlar alltså inte om barnen, känslorna eller annat utan han är förtvivlad över att han måste dela pengarna (våra gemensamma) med mig.

Jag VET att jag måste ta mig genom detta men har svårt att finna orken. Samtalen sker oftast nattetid för att inte barnen skall störas och detta tär på mig. Jag sover inte, jag äter inte och jag kan snart inte tänka en redig tanke.
Jag kan inte förstå hur jag ska orka bo i samma hus tills det är sålt! Samtidigt ser jag på mitt framtida boende med stor tillförsikt. Det kommer att bli bra men det måste få ta tid. Så kanske, kanske kan jag se ljuset i eländestunneln? Jo, det kan jag - om jag får gråta en skvätt då och då.

[Per Lundgren]

Om jag kan använda min erfarenhet till något positivt inte bara för mig själv och mina närmaste utan också för andra, så ger det i sig extra kraft tillbaka till mig. Men varning, varning: jag har bara min egen begränsade erfarenhet att utgå ifrån! Jag kan gissa att maken riskerar att projicera sina känslor ner i något som är konkret och påtagligt - ägodelar. Att det viktigaste är relationer, först och främst till barnen, men även till dig som barnens mor, det är svårare att få grepp om och hantera. Jag kämpar fortfarande med detta. Det bästa för honom, tror jag, är att välja att agera så att det gynnar hans framtida relationer med sina barn. Egentligen en självklar prioritering, men i känslokaoset är det lätt att gå vilse och många män är förvånansvärt usla på relationshantering överlag. Jag talar inte minst för egen del...Med en bra terapeut och öppenhet från hans sida att gå framåt kan det bli riktigt bra till slut - det vet jag! Att ni samtalar läser jag som positivt - det låter som att ni kan kommunicera. Det känner jag igen från vår situation. Liksom att du som kvinna tappar aptiten, slutar sova och går in i depressionsliknande tillstånd. Mitt x flyttade ut i perioder innan hon förklarade att hon ville skiljas. Jag fattade inte vad som var på gång (sicken idiot jag var), men det var en strategi från hennes sida att få lite andrum och hämta kraft. Att prata sönder nätterna kanske inte är bästa samtalsformen. Kan du tillfälligtvis bo över hos bekanta, familj eller någon annanstans för att få chans att sova och hämta kraft? Att gråta är en konst jag återupptäckt i och med min skilsmässa - gråt på, men skaffa åtminstone små egna utrymmen att vila ut i stormen. Kraschar du hjälper det inte någon. Ta hand om dig!