Med tanke på att jag nu skriver många inlägg så anar ni nog att jag befinner mig i en jobbig fas. Gott på alla sätt att ni finns!

Utöver alla praktiska frågor så snurrar mina tankar mycket runt de känslomässiga och jag skulle vilja fråga er lite saker:

- Anser ni att det är mitt ansvar att bära min makes känslor i och under vår skilsmässa?
Med detta menar jag ngt i stil med att jag är den som är den som valt att skiljas, han befinner sig i chock (med sorg och ilska som reaktion), jag har kommit lite längre i processen rent känslomässigt MEN att barnens far inte mår bra gynnar ju ingen. Om jag får maken att komma på fötter så skulle det gynna våra barn men också själva skilsmässoprocessen. Eller är hans känslor hans eget ansvar? Kan ju också tillägga att jag i mångt och mycket har fullt upp med min egen sorg över att detta långa äktenskap är över och jag bär bitvis på mycket ilska för sådant maken gjort under men i synnerhet efter... Hur hanterade ni era respektives känslor?

- Skulle ni kräva er lagliga rätt, ekonomiskt?
En praktisk sak i en skilsmässa är bl a bodelning. Vi har valt att ta den i olika steg såtillvida att vi delar ekonomiska tillgångar vid ett tillfälle och saker vid ett annat. Vid vår nu påbörjade uppdelning av pengar framkom det att jag har laglig rätt att kräva att vi solidariskt delar på mina studielån (ett år på högskola), vilket fick honom att gå i taket. Lagen är solklar - allt skall delas men är det moraliskt förkastligt att kräva en sådan här sak, utbildningen finns ju bara i mitt huvud så att säga. Å andra sidan påbörjade jag utbildningen med hans välsignelse och vi såg alla fram emot min nya karriär. Tilläggas kan att det visat sig att maken har sparat dubbelt i pension (utan min vetskap), köpt aktier (utan min vetskap) samt skapat ett fondsparande (utan min vetskap) - men fullständigt redovisat nu i skarpt läge.

- Den som går blir lätt "boven", är detta rätt?
Eftersom jag är den som vill skiljas så var jag tvungen att ta på mig "skulden" när vi berättade för barnen. Jag har också känt mig obekväm när släkt och vänner frågat vems beslut skilsmässan är... Kommer jag alltid att känna mig som den som förstörde vår familj? Gör jag rätt i att ta på mig allt eller borde jag trycka mer på att vi faktiskt är två om detta? Jag har satt en ära i att INTE berätta ngt negativt om min make och detta för att jag är rädd för att ingen skulle förstå.