Leva ihop som vänner?

[Agnes]

Hej! Jag har flyttat ifrån min man. Saken var den att mina känslor har tagit slut för denna man. Detta har pågått i 3 år nu och det blir inget bättre. Till slut mådde jag så dåligt att jag vart tvungen att flytta. Vi är vänner och har även barn tillsammans. Frågan är klarar man att leva ihop som vänner, för barnens skull framfrör allt? Mår asdåligt:-(

[Jag]

Låter kanske inte så jävla klokt att bo ihop om mår asdåligt av det. Då blir det kanske som för mig. Tänker på otrohet hela tiden. Är ni bra vänner kanske ni kan bo nära varandra för barnens skull.

Hur gamla e barnen förresten? Hur tar dom det?

[Agnes]

Barnen är 11 och 14 år gamla. De är arga på mig, vilket jag kan förstå. Det är ju inte lätt för att dem att förstå det hela. De mår dåligt, vilket inte alls är konstigt. Det är ingen lätt situation för min man och barn att inte veta i dagsläget om jag ska flytta tillbaka eller inte. Känner mig något "pressad" att ge besked. Vilken jävla sits jag har satt mig och min familj i. Jag vet varken ut eller in. Jag vet inte hur jag ska finna svaret heller. Hur var/är din situation?

[Jag]

Tyvärr har jag inget svar. Kanske försöka med parterapi? Eller som jag sa innan, bo nära pappan så att barnen kan komma och gå som de vill. Lite ångest för dig att barnen blir sura på dig för att ni skiljdes. Förklara för dem att du mådde dåligt och var tvungen att skilja dig. 14-åringen borde ju fatta. Eller varför inte ta med hela familjen på familjerådgivning eller vad det kallas.

[Agnes]

Tack för tipset men vi har redan gått hos psykolog, familjerådgivning och sexolog. Jag har prövat allt och det som var kvar att prova är det som jag gör nu, bor själv.

Vad menade du med att du tänker på otrohet hela tiden?

[Jag]

Oj, ni har ju provat mycket.

Vad menade du med att du tänker på otrohet hela tiden?

[URL="http://www.skilsmassa.com/forum/diskutera-skilsmaessa/13-otrogen-eller-skilja-sig-vad-aer-baest.html"]Se min tråd här om otrohet[/URL]

[Spike]

Barnen är 11 och 14 år gamla. De är arga på mig, vilket jag kan förstå. Det är ju inte lätt för att dem att förstå det hela. De mår dåligt, vilket inte alls är konstigt. Det är ingen lätt situation för min man och barn att inte veta i dagsläget om jag ska flytta tillbaka eller inte. Känner mig något "pressad" att ge besked. Vilken jävla sits jag har satt mig och min familj i. Jag vet varken ut eller in. Jag vet inte hur jag ska finna svaret heller. Hur var/är din situation?

Jag vet precis hur det är. Är mitt uppe i samma storm (exakt lika gamla barn faktiskt). Jag har dock inte flytt hemmet än, utan vi försöker bo under samma tak, vilket är skitjobbigt när man som jag talat om att man vill skiljas.

Saken är dock den att jag fan inte vet varken in eller ut längre. Ena dagen är jag helt klar med vad jag vill, nästa är jag tvehågsen och rädd. "Vad i helvete håller jag på med?" Kan jag komma på mig att tänka. "Varför inte ta den lätta utvägen och säga att vi försöker ett tag till och bara fortsätta att låtsas att allt är ok?"

Det känns som det sitter en djävul och en ängel på var axel och viskar i mitt öra. Problemet är att jag inte kan se skillnad på vem utav dem som är i sanning ond och vem av dem som är i sanning god.

Det övertydliga frågan för mig är: Älskar jag min fru eller är jag bara livrädd för ensamheten?

[Felicia]

Kompromisser i familjesammansättningar är nog måsten. Men man ska väl aldrig kompromissa bort kärleken - grundstommen i ett förhållande! Klart man får finna sig i att passionen kommer och gå ri längre förhållanden, men en grundkärlek som gör att man vill respektera sin partner borde alltid finnas.

Jag skulle aldrig stanna i ett förhållande som vänner, inte ens för barnens skull. Hur ska de då växa upp och se på förhållanden?

Det är skittufft att skiljas, och en sista utväg. Men är det det man vill innerst inne så är det bäst att bara ta tjuren vid hornen, det blir aldrig lättare än nu.

[Spike]

Nu har vi tagit några steg till och jag har tänkt lite mer... Jag tycker fortfarande om min fru som vän, men vi har bestämt oss för att skiljas. Båda tycker att det är sorgligt som fan och båda är vi rädda för ensamheten. Vi har varit ihop i 22 år så ingen av oss vet hur fan man lever som singel. Men sakta, sakta har vi hamnat i en sitts där vi är bra vänner, stöd och har en bra uppdelning av alla hushållssysslor - men har tappat passionen för varandra.

Just idag tycker jag att livet är såpass kort, skört och viktigt att leva att jag vill ha ut mer kärlek av livet innan jag lägger näsan i vädret. Att leva ihop enbart i ett vänskapsförhållande ger mig inte det och risken är därför stor att jag förr eller senare därför är otrogen mot min fru. Därför tycker jag att det känns moraliskt bättre att bryta detta förhållande och söka ny kärlek. Att stanna kvar skulle bara slösa med både hennes och min tid och inte leda till lycka på lång sikt.

[Nollan]

Jag älskar min fru över allt i världen, men hon hittade en ny snygg kille första dagen på semestern, så nu har jag gått ner 15 kilo för under sista 2 veckorna gå upp 5 av dessa till mitt stora nöje (byxorna passar inte och skärpet jag köpte innan semestern numera har två hål för lite) så ser jag faktiskt bättre ut ;-)
Inget ont som inte har något godt med sig......

Hon säger inget men jag vet och därmed blir det nära olidligt, känner mig så utnyttjad och förnedrad men vi har barn ihop och jag vill skydda barnen för allt i världen.
Men trots detta så räcker det nu, jag kan inte leva som nummer två, samma om hon fått en energi kick av den nya - leva som nummer två finns inte.

Vänner har man för att kunna dela sina upplevelser i äktenskapet med eller om man har problem, de kommer att vara där samma vad som sker med ens fru.
En riktigt god vän har man för livet men man lever inte med denna!
Det gör man med sin fru och om man inte är bästa vänner och tiger om saker man gjort med andra eller luster som man har så slutar det att fungera, även om frun kommer lite tillbaka under en kort period och tror att allt är perfekt.
Sitter här med den 12 ölen och vet inte alls vad jag skall göra men har nu tänkt i 6 veckor och planen är glasklar, hon behöver mera än vad jag kan ge så nu får hon hitta detta själv.

Har någon ett eller tusen råd att ge så svara gärna.

Hälsningar mycket villrådig