skuld

[fjäril]

jag känner skuld mot mina barn att jag svikit dem från en trygg barndom. Ryckt upp dem från sin trygghet för att jag inte orkade längre. Jag känner även en saknad så stor att det känns som mitt hjärta brister. Varje dag de bor hos mig mår jag bra. men när de inte är här mår jag urdåligt. Försöker hitta på saker hela tiden och hålla mig aktiv. Är nästan aldrig hemma. Har nyss flyttat från min trygga tillvaro till det okända. I vårt fall var det min man som först sa att han ville skiljas. Men vi försökte ett tag till. Tills en dag då jag föll och fick lite tid att tänka. Sen var det jag som ville skiljas. Det kändes som om min man hade förvandlats till en sur främling som satt framför mig på morgnarna. Han var aldrig närvarande. Till slut så kände jag mig helt osynlig och instängd i vårt hus. Det känns bara så hemskt för det känns som om barnen får ta den värsta biten. De ska flytta mellan oss och ställa om. Det måste kännas knepigt för dem. Min äldsta son mår dåligt det märks. Han stänger ilskan inom sig. Sen har han kort stubin. Han är 10år. Min yngsta son är sju i övermorgon. Han är ganska förstående och tar det med ro. Det är precis som han mår bättre nu när vi skilt oss. Jag har pratat med dem berättat att det bara är jag och deras pappa som skiljer oss. Att vi fortfarande är vänner men inte kan leva ihop. Att jag inte skiljer mig från barnen utan att vi altid är deras föräldrar.
Men ändå känns det som man skit sig från sina barn på deltid. Tidigare var de alltid runt mig någonstans i närheten. Nu kan det gå en hel vecka innan jag träffar dem. För att det inte ska bli så många dagar som vi inte träffas så ska vi dela dagarna två dar var i veckan och varannan helg. Är det nån som har nåt tips för hur man ska göra utan att det blir för rörigt för barnen?

[Jag]

Usch, I feel your pain. Jag har inget tips. Kan ni inte bo nära varandra så att barnen kan gå hem till er båda när de har lust? När jag var mindre bodde min far hyfsat nära. När jag kom upp i tonåren och kunde röra mitt fritt drog jag förbi honom och hälsade på när jag kände för det.

Mina föräldrar skiljdes när jag var 1 år. Jag har aldrig känt något negativt av det. Ärligt talat tror att det var bättre för mig då farsan va lite crazy.

[Nollan]

Känner en stor skuld till barnen då jag ryter till dem varje dag, men jag tror och hoppas att de inte kommer ihåg detta efter några år...

Naiv är ett bra ord som jag vill använda till att beskriva min situation.
Tror jag att barnen inte fattar eller fattar barnen innan mig???
Jag tror barnen fattat och reagerar på sitt sätt emot mig eller hur jag är som person i nuläget, det finns inget bra sätt att ljuga för barnen även om man är den som utsätts för något eller som gör något vare sig det är med flit eller inte..

[Felicia]

Alltså Nollan... Har läst någr aav dina inlägg nu och det hela ser inte bra ut för dig. Du måste bryta denna hemska cirkel du hamnat i. Flytta ut på prov kanske? Barnen har ingen som helst skuld i detta, genom att ryta på dem bildar du ett gap mellan dig och dem som kan vara oerhört svårt att överbrygga sedan. Var oerhört försiktig och rädd om din relation till barnen!

[Jon]

Jag vet PRECIS hur du känner, med skillnaden att jag inte ville skiljas. Nu ska jag och min fru flytta ihop igen, men efter detta inlägg blir jag orolig att hon gör det av samma anledning som du. Hon har klagat mycket på att inte ha barnen hos sig när de är hos mig. Jag vill ju leva med henne och barnen, men inte som "vänner". Då får det fan vara... Får nog ta ett snack.

Vad gäller dig: Det är inte schysst mot nån att du ska ge upp ditt kärleksliv för andras skull. Du kommer säkert vänja dig vid det nya livet tids nog.

Fast vad vet jag egentligen?

[fjäril]

Jag vet inte om det är mitt kärleksliv du pratar om men jag har ju inte något kärleksliv. Min kärlek är till mina barn. Den är ju den största och viktigaste relationen man har tycker jag. Men sen får man se man kanske får tid att träffa en man en dag men just nu känns det avlägset. Jag behöver nog landa i mitt nya liv och få allt att fungera utan att känna dåligt samvete för den tid man inte har med barnen. Men det är inte lätt. Jag försöker göra det bästa av den tiden jag har tillsammans med dem. Men ett tag kändes det som om hur jag än ansträngde mig så blev det bara fel. Irritation och barnen som bråkar mer än vanligt. De var ledsna och arga. Det måste de ju få vara. De vill nog att det ska vara som vanligt. För i vårt fall har de inte förstått att deras pappa och jag inte trivts så bra ihop. Kärleken bara dog. Den försvann långsamt för att bara försvinna helt. Konstigt men nu är vi främlingar för varrandra.
Vad roligt för er att ni ska försöka igen. Bra att ni du ska prata om din oro.
Men jag tror inte att man vill flytta ihop om man inte tror att det ska fungera. Nu kanske ni lärt er något och kan bygga vidare på er relation. Men vem vet?

[Felicia]

Jag förstår vad du menar med att kärlekslivet är ganska bortprioriterat just nu. Fokusera på att känna dig hel i ditt nya liv nu. Gör saker du tycker om.

[Mina]

Jag förstår vad du menar med skuld. Det var mycket för barnens skull jag gick tillbaka till min man nu. Men vi lever som på prövotid, vi får se hur vi gör.