Min historia :-(((

[Petra]

Jag är 30 år gammal och har varit ihop med min man i 8 år... Nu är vi separerade sedan februari i år... vi har en son ihop på 4 år...

För 6 år sen var han otrogen och det blev ett barn av det som han inte har kontakt med... jag förlät och gick vidare med honom eftersom jag älskar honom så mycket...

åren gick och jag blev så nere, uttråkad och tänkte ofta på de barnet...
vi fick en son och hade det väldigt fint egentligen förutom att vårt liv va så jävla tråkigt...

Jag träffade en annan för ett år sen... blev så förälskad i den här killen som var "drömkille" ... min man blev förkrossad och gjorde allt för och få tillbaka mig , va gullig, snäll och ville att vi skulle satsa på oss...

så går det några månader till och jag ångrade mig bittert för att jag involverade mig känslomässigt och var otrogen... jag ville ha tillbaka min man och vår lilla familj.. han försökte och vinna i månadvis... i juni kom jag och sa; förlåt för att jag svek dig, satte oss på spel och flyttade ut... vi ger oss en chans till... jag vill av hela mitt hjärta och är bered att glömma allt... de barnet du fick med hon du låg med och ja allt... jag gör vad som helst för och få tillbaka oss...

så säger han ; jag vet inte! så förvandlas han till den största grisen på jorden, från och ha varit så söt och övertalat mig o komma tillbaka till honom till ; du får skylla dig själv att jag inte vill längre...

så går jag in i väggen och blev helt och hållet förstörd... i 3 månader grät jag, sms bomba honom, bad och bönade: snälla för vår skull, vår dotter och vår framtids skull... jag ska aldrig göra om något sånt... jag har fått en dyr läxa! Snälla jag gör allt.... men ingenting bet på honom... iskall har han varit hela vägen... jag hotade, hittade på saker, grät, blev arg, frustrerad, ville dö men ingenting bet på honom.. jag grät som ett litet barn som vill ha tröst men ingen kom....

jag¨förstörde allt!!!!!! fan att jag va så dum!!!! hur kunde jag ta ett beslut efter mina känslor som dog ut för han den andra... hur kunde jag vara så dum???
men när jag var kär i han den andra så var de känslorna såååå starka att jag trodde att "this is it" hur dum kunde jag vara???

Nu skiter min man i mig och lever singel livets glada dagar... och här sitter jag med alla rester...

Nu i efterhand när jag tittar tillbaka på vår förhållande så var den ganska så normal, det var inte han som var ansvarig för att jag var uttråkad och trött på familje livet... det var mig!!!!! önskar att jag var mer tacksam då, önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och göra saker annorlunda... Men det går inte

jag har aldrig upplevt Hjärte sorg i hela mitt liv... fyyyy faaan va det gör ont!!! det kom som en chock! är det så här de känns o vara olyckligt kär???

Nu har det gått en månad då jag bara gav upp... va ska jag göra då? alla mina tårar är slut, och jag måste pressas till att gå vidare för och överleva mentalt... jag har lärt mig så mycket av allt detta...

det känns som om nån har kappat av ett ben på mig... jag har varit med Tom min man i 8 år!! det är så ensamt utan honom...

kommer man någonsin över en man varit ihop med sååå länge?? jag är ju bestämd på och gå vidare och få honom ut mitt system...

[Jag]

Oj, ni har verkligen sårat varandra. Han började, du fortsatte, sen tog han vid igen. Det blir svårt att reparera.

Jag förstår att du var otrogen. Jag förstår även att han inte vill ha dig nu. Som man håller jag med dig när du säger att det inte var hans fel att du var uttråkad.

Gå till en familjepsykolog eller nåt.

[Petra]

jag vet.... visst är det sjukt?? jag tänker att jag har lärt mig sååå mycket av allt detta cirkus...

jag har lärt så mycket om mig själv och reflekterar väldigt mycket över allt...
varför tar man sin partner för givet när man varit ihop i flera år? jag kunde ha gett så mycket mer men gjorde inte det....

jag är en bortskämd tjej, har alltid egentligen varit den lite dominerande typen i ett förhållande eftersom killar kärar ner sig så sjukt mycket i mig att de inte sätter ner foten och säger; skärp dig!! det är inte okey, bli hur jävla sur du vill men det är inte okey med att du håller på så...

familjepsykolog? han följer inte med...

[fjäril]

Det låter verkligen trist. Men jag tror faktiskt inte att man kan äga någon. Man måste bara acceptera och gå vidare. Jag har själv varit med om en stor hjärtesorg för flera år sen då jag trodde att jag hittat mannen i mitt liv. Men han älskade inte mig på samma sätt som jag älskade honom. Det tog över ett år att komma över honom med många tårar och en känsla av att man inte duger.

Men det handlar inte om det. Jag tror att båda måste vilja lika mycket. Man måste få känna att det finns en balans i förhållandet. Om det går ut på att såra varandra och träffa andra under tiden då kanske man ska fundera om det verkligen är kärlek eller ett behov av kontroll. Jag har nyligen gått genom en skilsmässa med min man. Vi är verkligen överens om att det bästa för oss är att skiljas. Vi blev för mycket kompisar.
Det är faktiskt inte så bra om känslorna dör ut. Då finns det ju inget att bygga vidare på.

Ibland måste man bara bestämma sig för att gå vidare. Jag tror att ni måste prata för att veta vad ni vill. Men man kan ju aldrig tvinga någon annan. Ibland måste man tyvärr bara acceptera. Det hjälper ju inte om bara den ena vill. Det blir ett ganska trist förhållande.

Lycka till.