Två söndertrasiga, bedragna och splittrade familjer

[tjejen]

Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 6 år. Mina föräldrar och min sambos föräldrar känner varandra mycket väl vid det här laget och har umgåtts mycket. Mina föräldrar har följts i 33 år och min sambos föräldrar i 30 år.
Nu i Aug släppte min pappa och min svärmor en bomb för oss andra. De berättade först ensamt för min sambo att de skulle gå ifrån sina respektive och att de blivit kära i varandra. De berättade att de har hållit på i över ett års tid. Min sambo blev chockad och sa att de måste berätta det för oss andra. De ville att erik skulle hålla tyst i en vecka så att min svärfar skulle hinna komma hem från jobbet (jobbar borta). Erik sa till dem att han inte kan hålla tyst i en hel vecka. Att han inte klarar av att åka hem till mig och titta mig i ögonen som att inget hade hänt. Erik fick veta detta efter lunch. Han ringde till dem båda hela dagen och tjatade att de skulle åka hem och ringa till sina barn och att pappa skulle berätta för sin fru. På kvällen ringer min pappa och berättar om det. Jag hamnade i chock sen kom erik hem så vi letade upp mamma som han hade berättat det för. Hon hade tagit bilen och var ute och körde hysterisk. Min svärmor hade inte berättat för sin man och barn utan då jag fick veta ringde jag direkt till min svärfar och berättade. Jag ringde även till min bror som inte fått veta nåt. Vi alla hamnade i otrolig chock. De första dagarna sovde min mamma över hos oss på vår soffa innan hon fick tag i en lägenhet. Vi samlade alla inblandade i båda familjerna (utom pappa och svärmor) och pratade, vi pratade och ältade allt i flera dagar... veckor.
När det hade gått ca en vecka och vi bara hade hunnit packa lite av mammas kläder ringde min pappa henna och frågade varför det tog sån tid för henne att flytta ut, att vi skulle skynda oss för att min svärmor håller på flytta in och de kommer med en massa flyttlass. Vi fortsatte att packa flera dagar. Det är alltså 33 år som ska packas ner i lådor och flyttas iväg. Pappa ville att det skulle ta en dag för oss. Pappa ringde hela tiden till mamma och var jävlig, han skulle komma och ta bilen i från henne, hon hade ingen rätt att ha den då den står på han osv. När vi glömde en dag att stänga porten i garaget och han kom hem och såg det ringde han till mamma och frågade om vi skulle ställa till med nåt helvete med huset. Jag blev vansinnig och messade honom att de skulle ta och lugna ner sig. Att de båda var döda för mig och att om de ställde till med något mer och svek någon mer i min närhet mer så skulle jag döda dem. Då gick runt på orten och berättade att jag hade dödshotat dom. Pappa insåg inte att det var hans upprörda dotter som sa det. En sviken, sårad dotter som är helt uppriven. Istället så går de runt och sprider osanna rykten om att det är vi som är jävliga med dom och att vi har varit elaka mot dom. De gör allt för att såra oss bara mer och mer. Pappa visste att han inte får något stöd av mig efter det här och även inte av min bror och då slog pappa om direkt och blev elak med även oss barn. Han är så elak, hela tiden vill han göra allt svårare för oss. Pappa och svärmor är totalt iskalla och är så elaka mot oss alla. De fäller inte en tår och inser inte vad de ställt till med utan de är bara helt neutrala och är elaka mot oss istället. Andra veckan efter att de hade berättat fortsatte vi att packa ännu mer och köra flyttlass med mammas gåvor osv. Då hotade han henna att hon hade varit och stulit verktyg från garaget. När vi barn höll på packa våra saker från huset så stod han bara vid dörren och hånflinade mot oss och sa att han skulle ha tillbaka nycklarna så att vi inte kan ta oss in i huset. Han gick runt med händerna i byxfickorna och hånflinade och berättade att vi kommer att höra i från han, och hans advokat. Jag, min bror och mamma har blivit utkastade från vårt hus och när vi ska packa och flytta ut flinar han bara åt oss. Han sträckte fram handen och skulle ta min bror i handen och tacka för de här 26 åren som de haft tillsammans, min bror är 26 år. Han är totalt iskall. När jag träffade pappa när vi packade så sa jag åt honom, frågade honom om han vet vad han håller på med, omhan fattar vad han har gjort, att han aldrig mer kommer se sina barn och att ingen vill ha något mer med någon av dom att göra..han bara står där och hånler utan att säga nåt. Inte en min annars och ingenting bara iskall och stöter bort oss alla.
Han tog till slut bilen av mamma, han tyckte att hon kunde gå med sina kartonger när hon flyttar. Hon fick inte gå in i huset, då slet han tag i hennes jacka så att den revs sönder och glasögonen flög iväg. Han är helt förbytt, han är en helt annan människa.Det känns otäckt att man trodde att man kände honom men efter det här så vet jag inte alls vem han är. Folk på orten frågar vad han håller på med och han rycker bara på axlarna och frågar "vadå? nej jag gör inget, vi har hållt på att skiljas länge". Vilket är bara struntprat. Allt kom som en chock för oss alla. På tal om min sambos famlj som också är helt förstörda. Men svärmor är då inte elak med sin familj som min pappa är.
Min mamma och pappa har hållt på att renovera ett gammalt stort hus i över tio år. De har nu bott där i 7 år, de hade så många drömmar om vad de skulle göra och min mamma har lagt ner eld och själ i detta hus. Hon trivdes så bra i detta hus. Men eftersom min farfar har sett till att huset och hela hemmanet skulle vara min pappas enskilda egendom så är det det, min mamma hade inget att säga till om. Alla drömmar och allt gick i kras så snabbt när vi fick veta detta. Vi har dessutom fått veta i efterhand av dem båda att de har varit med varandra (varit otrogen) flera gånger när vi alla har varit tillsammans, på fester, i fjällstugan osv.
Ska berätta om en middag vi hade alla tillsamman min familj + min sambos familj.
Vi var hemma hos mamma och pappa i deras hus ute i en by. Vi åt god middag och hade jätte trevligt. Spelade kubb och kastade dart. På kvällen så badade vi badtunna ute och bastade. Vi drack och hade trevligt. Vi alla gick och la oss utom pappa, mamma och svärmor. När pappa försvann upp på övervåningen till bastun så skulle svärmor gå och kolla efter honom. Efter några minuter kom hon tillbaka och berättade att pappa hade somnat upp på soffan. Efter några sekunder sa hon att hon var trött, hon kramade om mamma och tackade för en trevlig kväll och hoppas på flera tillfällen, sen gick hon upp och la sig i gästrummet som finns på överåningen. Efter en stund skulle mamma gå upp i tankarna att pappa hade somnat på soffan och skulle bre över hon en filt. Det finns ingen pappa på soffan men det finns en låst bastudörr. Mamma fick onda tankar men gick och la sig. Morgonen efter när jag åt frukost ensam uppstigen kom svärmor och svärfar ner från gästrummet, svärmor kom fram och log, kramade om mig och sa hejdå sen åkte de hem. Jag frågade när de hade lagt sig och han svarade att de hade haft bastutävling till halv nio på morgonen. När mamma hade vaknat och lite senare så sa hon till mig att dörren var låst och att de troligen hade låst in sig i bastun. Jag förträngde totalt och sa till henne att det inte var nåt att tänka på. Inte var ju det något, glöm det. Mamma skulle i alla fall fråga pappa senare.
Den här festen var på lördag och på måndag berättade de om alltihopa.

I Maj när mamma hade sitt stor 50 års kalas så hade de också varit otrogna berättade de senare, och att de har hållt på i över ett års tid. De har alltså lekt med oss alla, och planerat in tillfällen som fester osv för att få träffas och vara med varandra. Vi alla känner oss så svikna och bedragna så det finns inte. Allt är så befängt och invecklat så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Våra familjer är så fruktansvärt söndertrasiga och de gör det bara värre för oss genom att hela tiden vara elak och vilja jävlas med oss hela tiden.

Min mamma är nu helt förstörd. Nu har det gått ca en månad. Hon har fått en lägenhet och inrett den med sina gåvomöbler. Hon säger själv nu att fram till nu så har hon gått på rent hat och att det gått bra men att det är nu det börjar bli jobbigt. Hon är helt sjukskriven. Hon sitter uppe hela nätterna ibland och bara gråter. Hon har mycket vänner hon pratar med vilket är skönt att veta. Alla ställer upp på henne nu. Hon har anlitat en bra advokat och en bodelningsförrättare.

Pappa är så jävlig med henne nu. Sen har han börjat gömma undan saker. Folk kommer och berättar för oss att de har sett gömda saker i skogen. Jag var och gick i skogen omkring huset och hittade lite saker där bla en stor traktor som han har försökt gömma under en grön pressening. Han är nu kapabel att göra precis vad som helst för att inte mamma ska kunna få nåt. Ingen har berättat för han att mamma har en advokat och att hon har anlitat en bodelningsförrättare, men han kanske anar något. Sen vi lämnade igen nyckeln till huset så har vi inte hört något av dom båda två. Jag var och tog upp mina morötter från grönsakslandet där för någon dag sedan och några timmar senare så ringde han och pratade in ett meddelande på min mobil att jag skulle komma och städa upp efter mig. Han är så himla elak. Han är dum och elak med alla. Men jag längtar bara nu till skilsmässan är genomgådd och bodelningen har gjorts så man verkligen kan gå vidare utan de två.
Min svärmor och pappa är döda för mig. Jag vill aldrig mer se någon av dem och hoppas innerligt att ingen av mina familjemedlemmar vill se dem.
Ibland känns allt så hopplöst, som att det aldrig kommer att kännas bra, man är så fruktansvärt söndertrasig, lurad och bedragen.
Att det har lekt med oss i över ett år, bara flyttat runt oss som spelpjäser dit de har velat ha oss ungefär... nej jag fattar ingenting, hur kan man göra så här mot sin familj??????

Det finns så mycket mycket mer som jag kan skriva av mig som de har gjort och sårat oss i detta sammanhang men den listan skulle bli så lång.

[Jag]

Oj. Flickor brukar säga att jag är kall men farsan din tar priset. Mot sina egna barn.. Märkligt beteende...

Antingen är han lite psykopat eller så känner han sig så inträngd i ett hörn att han inte vet vad ska göra så han hånler istället.

[tjejen]

Oj. Flickor brukar säga att jag är kall men farsan din tar priset. Mot sina egna barn.. Märkligt beteende...

Antingen är han lite psykopat eller så känner han sig så inträngd i ett hörn att han inte vet vad ska göra så han hånler istället.

Jag har läst på lite om psykopati nu och insett att han är nog sjuk. Att det har gått så här långt innan man inser hur sjuk han är .. tragiskt!

[Jag]

Jag har läst på lite om psykopati nu och insett att han är nog sjuk. Att det har gått så här långt innan man inser hur sjuk han är .. tragiskt!

Ok. Men ta mitt inlägg ovan med en nypa salt. Jag kan självklart inte veta om din far är psykopat eller inte. Det var en gissning. Men det förstod du.

[tjejen]

Ja visst, visst förstod jag det. Men när det var som tyngst nu så sög man åt sig allt av vad alla sa, man lyssnade, tog åt sig och älatade .. om och om igen .. men än hu mycket man ältar så kommer man ingen vart,, man står liksom helt still i alla fall.

[Jag]

Hur har det gått?

[tjejen]

Hur har det gått?

Nu när det gått en tid så fortsätter min fd pappa med att sprida runt osanna rykten om oss, att vi barn är elaka och dumma mot dom, att min mamma alltid har varit elak och dum mor honom. Han pratar bara en massa strunt som gör att de ryktena till slut når min mamma som varje gång blir ännu mer ledsen för att han säger att hon varit dum med han när hon i själva verket alltid har varit hjälpsam och alltid ställt upp för han och hans släkt. Vilket vi alla inblandade mycket väl vet. Men tyvär så är det nog några som går på hans manipulativa bemötande. Nu tycker han synd om sig själv och berättar för alla hur dumma vi är med dom. Han tycker så himla synd om sig själv så det är äckligt. Han ringer till våra bekanta och beklagar sig för dom hur dumma vi är. Svarar dom då att de inte är intresserade av hans patetiska sätt och förklararför han att de inte vill ha något mer med han att göra så pyser han bara därifrån och går till nästa familj. Så håller han på hela dagarna nu när han dessutom är arbetslös och har tid att beklagasig.

Funderar på att ringa honom och säga till han att han inte ska sprida runt osanna rykten om mamma, att han ska sluta prata om oss överhuvudtaget och att vi gått vidare osv men jag vet inte vad jag ska säga?? Men troligtvis så kommer han inte fatta någonting och bara prata om hur bra han är så jag tror att jag struntar i det.

Annars så i veckan så blir det det första bodelningsmötet med en bodelare, vilket min fd pappa först överklagade, han tyckte inte att de hade något att dela på efter över 30 år tillsammans. Men tinget gick på mammas linje så nu kommer en bodelning att ske. Vilket vi gruvar oss för, han kommer ställa till ett helvete för oss där. Han har ju redan skrivit över en massa prylar på sin pappa och dessutom gömt undan en massa saker i skogen osv som han inte tror att vi vet om. Folk har sprungit på saker i skogen som de kommit och berättat för oss, så vi har varit där och hittat de och fotat det, bla en traktor och traktor vagnar osv stora saker. Patetiskt om något !!

Annars så kommer mamma att få gå till en kurator på remiss och prata och vi andra kommer också att eventuellt få komma dit. Men hon har intefått komma dit än, det tar sån tid och jag ser vilket behov hon har man jag kan ingenting göra för henne. Vill skynda på dom lite men det funkar inte.

Jag håller mig för det mesta bort nu, jag är sällan hemma med min sambo, vi förstår inte varandra längre, så fort vi pratar så bråkar vi bara och det slutar med att jag bara grinar och inte får ur mig ett ord. Jag säger till honom att jag vill gå i rådgivning med han men han vill inte. Han kan tänka sig att gå dit tillsammans med mig men det var nu för ca en månad sen, sen har han inte nämt det och jag tänker att om han var taggad till att fixa det här så hade han lagt maken till och frågat mig. Tänker jag helt fel då? Jag kommer inte ens ihåg sist vi kramades eller hade en bra dag tillsammans. Antingen är han borta och jag är då också borta, då skäller han för att jag aldrig är hemma. Är jag hemma är han ändå inte hemma, han är i skogen och jagar hela tiden hela dagarna. Dessutom har han nu tagit på sig en liten valp mitt upp i alltihopa utan att fråga mig, som jag inte kan acceptera, vilket gör mig arg varje gång jag är hemma. Jag orkar inte, jag orkar bara inte något mer. Ingenting känns positivt just nu förutom min mamma och min bror.
Jag är hos mamma väldigt mycket nu då jag inte orkar va hemma pga att vi bråkar hela tiden och pga valpen. Då skäller han alltid på mig att jag aldrig är hemma och att jag flyttat till mamma. Han förstår inte hur jag känner. Hur ska man då kunna lösa något när vi inte förstår varandra. Han säger åt mig hela tiden att den här skiten måste vi glömma och gå vidare, man kan inte älta hur länge som helst.
Det är lätt för han att säga, alla bearbetar på olika vis, men han förstår ändå inte. han bara skäller. Jag blir tokig !!!!!!

Hur som helst så har jag en känsla av att det här inte går att fixa mellan oss, det känns bara så hopplöst. Hur ska vi kunna gå vidare i lyckligt förhållande med något sånt hr bakom oss som alltid kommer att tära på oss?