livet efter skilsmässan

[fjäril]

Det är faktiskt så att när man väl kommit över den värsta krisen och insett att man faktiskt klarar sig rätt bra trots allt.

Det värsta som jag upplevde var att man inte bara skilde sig från mannen utan att det var barnen som drabbades värst. De är tvungna att bo på två olika ställen med två olika förutsättningar. Det blir som en ständig kamp eller tvävling om var det är bäst var man har flest kompisar och var de känner sig hemma.
Frågan är om de känner sig hemma de måste ju hela tiden anpassa sig till sina nya miljöer.

Trots det så tror jag att de har det bättre eftersom nu slipper de en ständigt sur mamma och pappa. Nu kan vi umgås och ha mysiga stunder tilsammans och faktiskt komma varandra närmre än tidigare. Fast det är ju inte en dans på rosor. Det är tufft när de försöker spela ut oss föräldrar mot varandra. Men jag försöker att säga till barnen att de får tycka om sin pappa lika mycket som de tycker om mig och att de inte behöver jämföra för man har plats med hur mycket kärlek som helst den tar liksom aldrig slut.

Sen var det ensamheten som är svår att uthärda. Fast jag försökte fylla min tid med en massa annat så kändes det ändå svårt.
Jag tror att det är individuellt hur lång denna tid tar att ta sig igenom.
Men när jag kom på att jag faktiskt var ganska ensam i min relation så känns det ju bättre nu eftersom att då kan jag välja om jag vill vara ensam och njuta av den stunden och passa på att göra sånt som jag gillar att göra.
Då känner jag mig inte lika ensam utan trivs med det jag gör.
Sen har jag faktiskt fått några nya vänner som är väldigt trevliga.
Jag försöker att ta en dag i taget och inte stirra mig blind på det negativa. Jag vill inte vara ett offer. Jag försöker att se vilka möjligheter jag har nu istället för att tänka på allt som är jobbigt.
Sen är det klart att de svåra dagarna kommer tillbaks ibland.

Jag fick väldigt dåligt självförtroende när vi skilde oss och kände att det kanske är fel på mig och att jag inte duger och att nu kommer jag att vara ensam för alltid.
Men det vet man aldrig det är nog väldigt dumt att måla upp sådana demoner för då hamnar man i ett negativt mönster. Så nu försöker jag att inte tänka så långt framåt utan mer vara här och nu. Det är ju inte en person det är fel på utan det är relationen som är dålig eller gick snett. Man måste matcha helt enkelt. Om man har försökt att lappa relationen och det ändå inte fungerar av olika anledningar så kanske det ibland är bättre att släppa taget och gå vidare.

För min del höll jag på att kvävas av vår relation. Jag höll på att tappa mig själv.
Eftersom jag levde i ett förhållande som inte kändes äkta och jag kände mig helt osynlig så blir det till slut att man börjar tvivla på sina egna känslor och därmed också på sig själv.

Jag tror på kärleken men den måste vara dynamisk och hela tiden växa och vara levande och det tror jag att man får om man ger varandra tillit och respekt och tid för varandra. Det tror jag att man saknar i dagens stressiga samhälle där allt ska vara så himla perfekt för att stämma. Man ska hinna med så mycket. Trots allt så har inte dygnet mer än 24 h. Det är inget vi kan ändra på.

Nu har det gått 5 månader sen vi skilde oss och jag tror att det kommer att ta tid att anpassa sig till den nya tillvaron men jag har i alla fall bestämt mig för att det ska gå. När det blir för tungt försöker jag träna eller umgås med någon vän eller familjen. Framförallt försöker jag att ha tid med barnen. De är ju allra viktigast i mitt liv och så länge jag har dem så är jag faktiskt inte så ensam.

Nån mer som känner igen sig?

[Jag]

Kloka ord. Känner igen mig delvis.