Jag är inte rädd för ensamheten

[ego]

Jag välkomnar den! Min man har nu varit bortrest en tid och jag har varit själv hemma m barnen. Trots att jag får fixa allt själv (ni vet: lämna/hämta på dagis, handla, laga mat, diska, ja allt det där...) så har det känts helt rätt! Nu kommer han hem från sin utlandsresa om bara ett par timmar och jag får nästan panikångest. Jag har ältat det här så mycket medan han varit borta, i mitt hjärta och i min mage vet jag att det finns något annat alternativ än att vi bryter upp och går skilda vägar.

Det jag tycker är tungt, är hur man löser det praktiska med huset, skolan, nytt boende... Och hur ska det gå ekonomiskt?

Han vet inget ännu. Nu ska jag samla mod och sen får vi prata någon kväll. Vi har varit inne på det förut så jag tror inte det är någon överraskning. För mig handlar det inte om att byta ut honom mot någon annan, det handlar om att inte gråta varje kväll för att livet känns så tungt...

Tar tacksamt emot tips på hur man gör med boende osv. Lycka till allihopa!

[fjäril]

Hej Ego!
Du skriver att det kanske finns ett annat alternativ än att ni bryter upp.
Är det han eller du som vill bryta eller?
Kanske om ni pratar igenom det hela så kanske ni hittar en lösning.
Tycker ni fortfarande om varandra?
Jag tror att man ska överväga noga och först när man vet att det inte finns några andra alternativ så är en brytning den bästa lösningen.

En del väljer ju att ha kvar boendet men att man själv byter bostad för att underlätta för barnen.

Vi diskuterade först det alternativet men uteslöt det snabbt eftersom då skulle vi ju inte kunna gå vidare utan ständigt vara beroende av varandra. Det skulle också innebära en massa släpande på mat och att man har den andres saker runt sig hela tiden.

Det man måste diskutera är ju hur man ska samarbeta runt barnen och när och var det ska bo.

Vi har valt att inte dela barnen det klassiska varannan vecka utan vi har två dar var i veckan och varannan helg. Då träffar vi barnen var vecka och är ifrån varandra högst 5 dar. Det fungerar för oss eftersom jag jobbar länge vissa dagar.

Vi bor dessutom relativt nära så det underlättar med kontakten med barnen.

Men det är inte lätt hur man än väljer att göra. Det är ett ständigt pusslande.
Barnen får dessutom flytta mycket fram och tillbaks. Fördelen är att de får ganska fasta rutiner eftersom när de är hos sin pappa så är det alltid samma dagar var vecka vise versa när de är hos mig.
Det skiljer sig inte så mycket från hur vi hade det tidigare.
Men när barnen blir äldre kanske vi tvingas att tänka om så att de får mer helhet i sitt boende.

Jag tror att endast ni kan komma fram till vilken lösning som är bäst för er. Man tänker inte så klart när man är orolig och står inför en skillsmässa. Ibland kanske familjerådgivning är bra. Fast vad vet jag vi gick aldrig till nån eftersom barnens pappa inte ville.

Hoppas att jag var till nån hjälp eller rörde jag bara till det mer?

[ego]

Jag blir hjälpt och stärkt. Och inser att jag har varit snabb vid tangenterna. Det ska stå att det INTE finns några andra alternativ än att bryta upp.

Men ja, vi tycker fortfarande om varandra, men det finns också andra känslor som gör att det här går inte längre. Jag funderar mycket på att vi ska ta hjälp av familjerådgivningen, även fast vi ska dela på oss (eller ja, det är ju jag som tycker...) Vi har varit på familjerådgivning förut i två omgångar så det är inte främmande för oss.

Jag tror (hoppas) att vi kan samarbeta kring barnen. Vi har mycket gemensamt tänk. Jag tror också att han innerst inne vet att såhär kan det inte fortgå.

Tack för dina tankar.