Hänger i luften...

[Castro]

Jag förstår din vånda men tror samtidigt att också du börjar komma in i "bli arg-fasen". Det är nog så att du måste sätta press på din man för att få besked. Alla människor har brister och fel konstigt vore det annars. När man är förälskad i en person så förtränger man naturligtvis dessa mindre bra sidor och som i mitt fall t.o.m. försvarar dem inför andra. När känslorna sedan av en eller annan anledning svalnar så blir så klart dessa egenskaper mer uppenbara och man kan ta dem som en ursäkt för att man agerar som man gör. Jag bara önskar att bitterheten inte tar överhand utan att man kan fungera rationellt ändå. Någon gång kommer man så klart till den punkt där man måste acceptera faktum och försöka gå vidare. Att det gör ont är nog tyvärr ofrånkomligt.

[Lotus]

Ja lätt är det ju inte...
Känner mig inte arg än, mera uppgiven...
Har däremot kommit till en punkt där jag inte längre kan/vill/orkar vänta på besked. Maken verkar verkligen förvirrad och kan inte ge mig något besked, ens en fingervisning om hur han funderar. Så jag har själv fattat ett beslut att JAG vill skiljas... Hur smärtsamt det än känns så känner jag att oddsen att vi ska kunna fortsätta är mycket små efter allt som hänt. Det här är andra gången något liknade händer och jag känner att jag kommer att få MYCKET svårt att lita på honom igen... Sedan hans obeslutsamhet, att han inte ens vet OM han vill ge vårat förhållande en ny chans - det gör också att jag inte ser så stor mening i att ens försöka...
Och ju längre tid som går, ju mindre hopp har jag kvar...

Maken vägrar trots allt envist att skriva under nåt. Han vill vänta tills vi pratat med nån och han tycker att 6 månader är en så kort tid... För mig känns det som en lååång tid, om man tänker sig att fortsätta leva som vi gör nu - i ovisshet - hopp - förtvivlan...
Men han kan inte heller ge mig något skäl till att han vill fortsätta. Säger inte ens att han önskar att det gick...
Så jag har sagt att JAG i alla fall har bestämt mig. Att JAG inte ser någon framtid för oss.
Konstigt nog verkar ham bli ledsen över det
Han blev också riktigt upprörd när jag föreslog att jag skulle söka jobb på annan ort för att vi skulle komma ifrån varann ett tag och att ha skulle få lugn och ro att tänka. Det sa han bestämt NEJ till... Förstår honom faktiskt inte. Om han ändå kunde prata med mig! Berätta vad han tänker och känner.

Men nu har jag i alla fall en plan, ett mål att gå mot. Det känns mycket bättre än att bara hänga i luften och vänta på någon annans besked om vad som ska hända. OM han nu skulle komma på att han trots allt vill fortsätta, så får jag ta ställning till det då. Nu är jag inställd på att vi ska gå skilda vägar. Så jag gör allt jag kan för att stänga av mina känslor för honom, försöker fokusera på hans dåliga sidor och kämpar på att kapa av alla band som vi har till varann. Man växer ihop en hel del under nära 26 år...

[kråkan]

ja du..blev lämnad för snart 6 mån sedan då min x hittat en ny. Vi har 25 år tillsammmans o 3 barn . Vi har bott isär ca 3 månader och resan såhär långt har varit helt oändligt tung. Hans känslor för mig hade tagit slut men tyvärr sade han inget till mig förrän han släppte den berömda "bomben". Jaa, vad kan man- ingenting. Tyvärr har jag ju känslor kvar fortfarande. Vi är goda vänner o umgås en hel del den veckan som han har den yngsta hos sig. Varannan vecka åker han till sin nya..Är ändå skönt att hon inte ännu är med då pojken är hos pappa. Meen..inte funkar det ju såhär i all evighet...Tid o tid..väntar nu bara att tiden skall gå så jag skulle få tag i mitt nya liv..tungt är det.

[fjäril]

Jag tycker du gör rätt som själv tar tag i situationen nu när du gett honom flera chanser. Man ska inte behöva tåla att vara den andra kvinnan speciellt inte om man varit gift så länge. Man förtjänar bättre. Om inte din man kan bestämma sig så gör han ju det väldigt enkelt för sig. Han låter dig ta beslutet. Kanske det varit så alltid?
Så var det i vårt fall. En dag när vi grälade så sa min man att han ville skilja sig.
Då tyckte jag att det är sånt man borde prata igenom lite allvarligare innan man bara tar steget, speciellt när man har barn ihop. Men sen kom tystnaden, och sen var det som om inget var sagt. Men för mig var det som en liten snöboll satts i rullning. När den väl börjat så gick den inte att få stopp på den bara växte till en allt större plåga tills jag en dag sa att jag tyckte det var dags att skilja oss. Då såg jag befrielsen i hans ögon att han slapp ta ansvar för att ta steget. När jag frågade så sa han att han aldrig älskat mig och därmed har hela vårt äktenskap varit en lögn.
Jag tycker att det är till att vara feg och inte ta ansvar för sina känslor. Man måste våga prata vem ska annars göra det. Det var ju dels mitt fel också som även haft tankar på att skilja mig i flera år. Men eftersom småbarnstiden är tuff och att jag tyckte att man måste kämpa lite för att få det att fungera. Men det kommer till en viss nivå tills man känner att nu får det vara nog. man ska inte behöva gråta sig till sängs eller känna sig ensam i ett förhållande. Jag tyckte det var jätteskönt när man väl bestämt sig. Men det är så mycket annat som gör att det är svårt ändå.
Lycka till.