Hänger i luften...

[Lotus]

Sitter här i stor förvirring. För 2 veckor sedan fick jag bekräftat det jag en längre tid misstänkt - min man älskar en annan... Trots att jag anat att det låg till på det sättet så blev chocken att få det bekräftat stor. Vi har varit tillsammans i över 25 år (träffades som unga) och som jag har sett det har vi alltid stått varandra nära. Men nu vet jag ju inte, det hade ju varit bättre om han berättat det själv (när jag t.o.m frågat rakt ut) än att få läsa det i hans mobil...
Vad gör vi nu, frågade jag. Ska vi skiljas? Hans svar är att han vet inte...
Jag är lugn, tålmodig, försöker prata med honom om vad han känner och vill, men allt han säger är att han inte vet...
Jag är (dumt nog?) beredd att ge vårat förhållande en ny chans. Vi har haft så mycket bra ihop och jag ser själv misstagen vi båda gjort för att hamna där vi är idag (pratat för lite med varann och haft det mkt jobbigt runt ikring oss).
Men han VET inte om han ens vill fortsätta leva med mig...
Att han ska leva med sin "nya kärlek" är inget alternativ, då hon är gift och tydligen inte riktigt delar min makes ömma känslor. Men han är som besatt av henne. Trots att han vet hur dåligt jag mår av det så fortsätter han att skicka massor av SMS i smyg till henne. Och han vill inte berätta vad de skriver om - bara att det är helt vardagliga saker.
Jag har sagt att helst av allt vill jag försöka få tillbaka det BRA förhållandet vi haft, men om han inte känner att han kan älska mig på rätt sätt så accepterar jag en skilsmässa. Men han kan inte bestämma sig!!
Det är så otroligt jobbigt att bara fladdra omkring som ett löv i vinden och inte veta åt vilket håll vi ska gå. Att inte kunna planera framåt...
Jag mår bara mer och mer dåligt för varje dag - sover bara några timmar/natt om jag ens somnar och orkar knappt äta.
Är det normalt med sån beslutsångest? Vad ska jag göra? När jag får en godnattkram kan det kännas som om han kanske är på väg tillbaka, men sen kan jag senare känna att han stänger mig ute från vad han tänker. Men så länge jag kan känna mista hopp så ...
Ska jag bara vänta på att hans känslor för den andra går över?
HJÄLP!!

[fjäril]

fy vad jobbigt.
Det var inte lätt att hjälpa dig.Har inte varit i samma sits som du. Men det kan inte vara roligt att känna sig utbytt. Kan ni prata? Eller är det bara du som vill ha kvar din man trots att han känner nåt för någon annan. Är hans känslor tillfälliga eller är det allvarligt. Alla kan ju hamna i en kris ibland. Jag tror att du måste fråga honom hur han vill ha det. Fast det verkar du redan ha gjort.
Ni kanske kan få hjälp om ni båda vill fortsätta. Men det krävs ju två för att hålla ihop ett äktenskap.
Det måste vara jätte hårt för dig om du fortfarande älskar honom.
vet hur det är att känna sig ratad.
Även om inte din man vill prata så kanske du behöver nån att prata med. Det kan hjälpa dig att få ordning på dina egna tankar.
Man kan ju aldrig tvinga en person att älska en bara hoppas. Men ibland får man tyvärr bara släppa taget även om det är väldigt svårt.
När min man vill skilja sig så förnekade jag det först och hittade på en massa ursäkter eftersom jag var rädd att tappa kontrollen.
Men sen började jag att inse att jag var morgon tittade på en man som inte älskade mig och då började jag undra om jag verkligen ville leva i vårt tråkiga och släckta förhållande.

Jag fick upp ögonen och insåg att jag själv tänkt tanken många gånger att jag ville skiljas. Vi slutade att älska varandra. Vi höll ihop för trygghet och vanans skull och för barnen så klart. Men jag insåg att jag inte ville ha det så här resten av mitt liv. Sista tiden som vi höll ihop så kändes det som om jag höll på att spricka. Jag tror att om vi inte skilt oss nu så tror jag att nån av oss förälskat sig i nån annan för eller senare.
jag tror också att kärleken måste hållas vid liv för att den ska växa. Den är som en planta den behöver näring och vatten och omsorg annars är det en mycket ledsen planta och till slut så dör den. Kärlek är stort och jag ror att många tar den för givet när man väl fått den en gång.
Det som jag tror är viktigt är att man ser det som varit som det är och tar lärdom av det som varit.
Det värsta är när man får höra att man aldrig varit älskad. Då känns det faktiskt som om man levt i en lögn. Men jag ser våra barn som är det viktigaste som hänt.
Om vi inte träffats så hade vi aldrig fått våra barn. Så jag ser faktiskt inte vårt äktenskap som en lögn utan att jag fått den största gåva som man kan tänka sig.
Det är mina barn. De betyder allt för mig.
Men jag tänker aldrig be någon att älska mig om jag känner att det känns fel.
Fast det är ju inget som säger att inte ni kan ge det en ny chans, fast jag tror att båda måste vilja och jag tror att sånt kan ta tid.

Lycka till. Ursäkta om jag svävade ut.

[bilen]

Hej

inte så bra på detta!

kommer mailet direkt till dig?

[Lotus]

Tack för dina kloka ord!
Det är precis så jag känner också, jag vill inte leva i ett förhållande och inte känna mig älskad. Jag frågade honom först om han ville skiljas, men han sa upprepade gånger nej. Jag frågade honom då varför och han kunde inte riktigt svara på det. Jag har sagt att jag är beredd att ge vårat förhållande en ny chans om han verkligen vill MEN då måste han ge ett bra svar till att han vill fortsätta. Inte praktiska eller ekonomiska skäl.

Jag hade ordnat alla papper för skilsmässan och kände mig helt inställd på att genomföra den. Vi har inte haft det jättebra de senaste åren, inte några stora gräl eller så, men jag har irriterat mig på småsaker hos honom samt att han har varit lättstött och inte visat mig "rätt sorts" kärlek, bara den man ger till sitt husdjur.... Klappar, pussar och fått höra att jag är snäll och gullig... Roligt iofs, men jag har inte känt mig ÄLSKAD, bara omtyckt.
Så det som hände blev liksom droppen, att han inte ens visade mig lite respekt. Att han försökte dölja saker för mig, förneka det jag kände på mig...

Jag har inte trott att jag känt så starkt för honom heller, men under de här veckorna, när jag har börjat ställa in mig på att leva utan honom, har jag insett hur mycket jag trots allt älskar honom. Att mina känslor hela tiden legat där begravda under en massa bråte. Det känns så tråkigt att inse det först nu, när det kanske är för sent...

Vad maken känner och tänker vet jag tyvärr inte. Vi pratar en hel del (på mitt initiativ - han tar aldrig upp något självmant) men när vi kommer till själva kärnan tar det stopp. Han säger att han inte vet vad han vill. Jag inser ju att han tänker och funderar en hel del, men tyvärr vill han inte dela dom tankarna med mig... Det är det som är det jobbigaste... Jag får hela tiden gå och försöka läsa av honom, söka efter små signaler. Verkade han inte lite kärleksfull nu? Nu är han tyst, har han kanske bestämt sig för att lämna mig? Nu fick jag en kram, var det ett tecken på att han börjar komma tillbaka eller kände han sig tvingad till det? osv
Jag mår vekligen dåligt av denna ovisshet!!!
Samtidigt är jag mån om att inte pressa honom på nåt sätt. Jag vill att han ska få möjlighet att fatta ett genomtänkt beslut + att jag försöker att inte påverka honom.
När jag t.ex. mår som sämst går jag undan för att han inte ska se hur ledsen jag är. Ibland kan han inte undgå att märka det, men jag försöker få honom att inse att jag inte blir gladare av att han väljer att stanna hos mig av medlidande.

Vi har ställt oss i kö hos familjerådgivningen, men där är det 1-2 månaders väntetid. Jag hoppas att de får nåt återbud...

Skilsmässopapperen ligger här framme, men än så länge vill han inte skriva på dem (även om han vet att han då har 6 månader på sig att bestämma sig definitivt). Han verkar också bli ledsen när jag pratar om/planerar hur vi ska göra om vi skiljer oss, hur vi ska dela upp saker mellan oss och hur vi ska göra med huset osv.
Kanske ska jag tolka det som ett tecken att han ändå någonstans inom sig vill fortsätta?
Ja, jag blir helt utmattad av att försöka gissa vad han tänker och vill...

[Jag]

Finns det inga privata rådgivare ni kan gå till? Det är en ganska viktig period så ett par hundralappar kan ni gott undanvara.

[Lotus]

Vi har kontaktat familjerådgivningen som hör till kommunen (hittade dem när jag sökte på internet). Några tips om var man kan hitta andra rådgivare? (Har inte tänkt på att det finns några andra alternativ.)
Självklart så vill jag/vi prata med någon så fort som möjligt. Känner att för var dag som går så riskerar man att komma mer ur kurs... Skulle ju behöva prata med någon snarast för att möjligen ha chans att rädda förhållandet eller åtminstone få ett så bra avslut som möjligt. Vi lider ju båda två - jag av ovisshet och han av beslutsångest...

[Castro]

När jag läste ditt inlägg så tänkte det att det kunde lika gärna varit jag som skrivit det. Har ungefär samma bakgrund som du vad gäller längd på förhållandet. Tre barn varav två utflugna. Förstod att det var något som var fel för ungefär ett år sedan. Fick bekräftat att min fru hade mist de känslor som hon en gång hade för mig och att hon blivit mycket fäst vid en manlig arbetskamrat men att det inte var något fysiskt dem emellan. Förklarade att hon kände sig vilsen och inte visste hur hon ville gå vidare. Pratade mycket och beslöt oss för att ge det en chans. Förstod dock i somras att det skulle bli svårt och vi bestämde att vi skulle leva åtskild ett tag. Några veckor som var väldigt jobbiga för mig. När vi åter flyttade ihop trodde jag att det skulle bli bra igen men insåg ganska snart att det bara var falska förhoppningar. Hur svårt det är att släppa taget om någon man älskar så kan man aldrig tvinga någon att älska tillbaka. Lever under samma tak tills lägenheten hon skall flytta till blir klar. Tomrum och frågeställning hur man går vidare? Inget råd eller vägledning men kanske en stöd att vetskapen om att jag vet hur du känner dej.

[Lotus]

Tack för at du delade med dig av dina erfarenheter! Det betyder så mycket att dels få skriva om all den förvirring, sorg och ångest man upplever men också att få ta del av andras erfarenheter och upplevelser. Då känner man sig mindra ensam!
Visst är det ju så att man inte kan tvinga någon att älska en... Men det är ju inte mindre plågsamt för det, att släppa taget om någon man älskar. När man VET vad man en gång haft så känns det oförklarligt att det inte ska gå att få tillbaka.
Men jag vet med mitt sunda förnuft att det kanske inte alltid är möjligt. Gäller bara att acceptera det... Nu vet jag ju ännu inte hur allt blir, det känns som om det väger åt båda hållen. MEN jag är fast besluten att INTE fortsätta förhållandet om han inte kan/vill älska mig igen. Har inte känt mig älskad under en längre tid och det har jag inte mått bra av heller. Hellre ensam och olycklig än tillsammans och ensam och olycklig i ett förhållande!

[Castro]

Det känns bra att få stöd och framförallt att veta att man inte är ensam om att vara i denna situation. Precis som du har jag pendlat mellan hopp och förtvivlan denna sommar och höst. Känslomässig berg- och dalbana. Frustration över att inte kunna påverka situationen. En god vän till mej som jag pratat mycket med säger att jag befinner mig i "bli arg-fasen". Han har nog rätt. Från att ha tolkat alla positiva tecken till att det kommer att bli bra till en visshet om att det känslomässigt är helt kallt från min frus sida är steget ganska kort. Jag reagerar då med ilska över att inte ha fått ett rakt besked tidigare. Kan visserligen förstå att det inte har varit särskilt enkelt för henne heller, precis som jag förmodar att det inte heller har varit för din man. Nu förmodar jag att nästa fas är uppgivenheten när allt praktiskt skall ordnas. De som har varit med om detta påstår att man går ur det som en starkare människa. Jag hoppas att de har rätt...........

[Lotus]

Ja just den där ovissheten är SÅ jobbig!!! Känner precis igen mig i att pendla mellan hopp och förtvivlan, när man tolkar alla små positviva tecken till att det ska ordna sig. Men trots allt så vill jag hellre ha ett besked NU om att han inte vill fortsätta än att vänta flera månader och gå och hoppas, lida, våndas... och SEN få veta det.
Om jag bara fick ett BESKED!! Då skulle jag iofs bli ledsen, förtvivlad och vilja ha svar på VARFÖR? Varför han inte älskar mig längre, när han slutade med det, varför han inte vill fortsätta och ens göra ett försök... Men om jag bara fick ärliga svar så skulle jag sen kunna lämna det, släppa taget (om än med sorg). Men då skulle jag veta vad som skulle hända, kunna planera för framtiden...

Jag känner också att jag kanske är förblindad och bra korkad...
Någon får gärna hjälpa mig att inse det.
T.ex. idag tog jag återigen upp hans flitiga SMS:ande med X. Varför han inte vill berättar vad de skriver om, varför han skriver i smyg, varför han vaktar på sin telefon som en hök och aldrig lämnar den ur sikte...
Han hävdar envist att de bara skriver om vardagliga saker, men VARFÖR är det då så hemligt?? Jag får det inte att gå ihop. VILL så gärna tro honom, men har svårt att lita på honom (av förklarliga skäl). Men vad han än skriver så kan ju inget bli värre än det redan är genom att han är öppen med det?? Jag vet ju redan hur det ligger till. Jag förstår ingenting...
KAN det verkligen vara så att han talar sanning och att det finns någon annan bra anledning till att han känner sig tvungen att smussla.
Eller är jag bara dum och blåögd som så gärna vill tro på honom?

Känner att jag snart inte orkar vänta och hoppas längre, snart ger jag nog upp och släpper taget!