Vad är rimligt?

[Lotus]

Sitter här och grubblar.
Vi har ett STORT problem i vårat förhållande. Nämligen kvinnan som min make är djupt förälskad i (och det är inte jag )
De träffades för några månade sedan, min man blev snabbt god vän med både henne och hennes make (också hon är gift). Tydligen finns det inget hopp (eller vad man nu ska säga) att hon ska besvara hans känslor - men hon är väldigt angelägen om att ha honom som vän (om än i smyg - genom hemliga SMS...)
Antar att hon tycker att det är spännade att känna sig så uppvaktad och populär + att hon är MYCKET nyfiken på hur allt går för oss/vad vi säger till varann/om vi ska skiljas mm (har läst endela av dessa SMS - så jag vet).

Han har ännu inte kunnat bestämma sig för om han vill skiljas eller fortsätta.
Men en sak har han gjort klart vid flera tillfällen. HAN VILL ALDRIG SLÄPPA VÄNSKAPEN MED HENNE!

Min man vill absolut inte skicka in någon skilsmässoansökan - så det verkar som att han trots allt vill ha kvar mig. Även om han ännu inte sagt det.
Jag vill ju innerst inne att vi ska kunna reparera vårat förhållande, men tycker att det ser mörkt ut. Speciellt det här med X...

Han säger att det började med vänskap mellan dem och att det kan bli så igen.
Men för MIG känns det inte bra att tänka sig att vi ska förtsätta vårat äktenskap och att han även ska fortsätta att ha henne som vän.

Jag vet inte vad som är rätt. Jag är egentligen inte alls svartsjuk av mig och jag har inte haft några problem med att han umgås med såväl manliga som kvinnliga vänner på egen hand. Hade inga problem med att han umgicks med henne heller till en början - tills jag började se allt fler tecken på att han månade lite VÄL mycket om henne. Då nekade han till att han hade några såna känslor för henne. Men sen snodde jag hans mobil och fick se allt svart på vitt..

Frågan är nu - ÄR jag för misstänksam? Gör jag fel som missunnar honom en - enligt honom - så bra och djup vänskap? Borde jag jobba på mig själv på nåt sätt så att jag kan acceptera deras vänskap?
Jag börjar känna mig så osäker...
Jag vill ju inte kasta bort våra 25 år genom att vara svartsjuk på en "vän".
Jag vet inte om jag tänker rätt eller fel - om det är orimligt att kräva att han bryter deras vänskap.

Förvirrad...

[Nilla]

Hej Lotus,
Jobbigt om det nu är fler inblandade i skilsmässan än bara ni som par.
Tills ni har rett ut vad ni två vill som par så tycker jag att du kan kräva att han bryter kontakten med henne. Annars får ju jag funderingar om de väntar ut varann och vad de ska besluta med sina respektivar- dvs dig och hennes man.

Är eran kärlek värd att kämpa för, så är det inte orimligt att han lägger vänskapsrelationen med henne på is- om än tillfälligt. Hon förstår säkert... (annars kan du säga till honom att du kommer ringa hennes man- nej förlåt! det var bara som jag tänkte- sånt ska man ju inte göra - hotas...!Fyfy!)

Jag funderar på om hans "väns" man vet om att de är så goda vänner... inte för att du ska prata med honom, men... Jag tycker inte inte att det låter bra med den här vännen. Umgås ni som par också- middagar? eller är det din man som träffar henne själv? Eller SMS:ar han bara?

Du har all rätt att kräva respekt av din man. Om han vill visa att han vill satsa på ER relation så är det ingen uppoffring att bryta med henne- tillfälligt ( om de nu verkligen är bara goda vänner) eller permanent ( om de fortf har nåt ihop).
Lycka till! Kram till stöd från Nilla

[Lotus]

Tack för dina synpunkter!

Har mått så dåligt nu under flera veckor och knappt ätit eller sovit, så jag känner att jag börjar förlora förmågan att tänka klart... Därför så bra att höra andras synpunkter.

Precis som du skriver så får jag också misstankar om att en orsak till att han gör som han gör (väntar med att lämna besked + håller kontakten med henne - fast hemligt) är att han ska vänta för att se om det kan bli nåt med henne. Det BEHÖVER ju inte alls vara så, men det skapar misstankar. Och i nuläget litar jag inte SÅ mycket på honom...

Känner också att jag borde kräva att han bryter kontakten med henne tills han bestämt sig för något och att om han skulle vilja satsa på vårat äktenskap så borde han ligga lågt ett tag till. Sa det till honom flera gånger i början av denna kris. Men det var så jobbigt... Från att se små glimtar av hopp om en försoning mellan oss så rasade allt. För där var det tvärstopp varje gång. Det gjorde mig så ledsen. Han verkar inte förstå hur det känns för mig. Det är som en stor blockering, när vi pratar om det så låser han sig bara och det blir bråk. Därför har jag inte velat ta upp det någon mer gång på egen hand. Tänker vänta tills vi så småningom (SNART hoppas jag...) får komma för på familjerådgivningen. Så att vi kan få hjälp att prata med varann om detta.
Tills vidare får jag tiga och lida:-(

Enligt vad jag hört och som det verkar så är hennes man lyckligt ovetande om vad som sker. Det känns lite kluvet, men jag kommer aldrig att berätta något för honom. Jag vet att han tidigare hade en annan realtion där han drabbades av otrohet och då försökte ta sitt liv.

Båda är hans vänner (så han sviker ju och lurar hennes make också) och han har gjort dem till sina egna vänner. Han åker dit själv och de gånger de har varit här har de varit ute och umgåtts själva. Märkligt kan jag tycka nu i efterhand. Han kunde ju ha bjudit in mig också.

Jag tycker också (och det har jag sagt till maken) att HON självmant borde backa undan och lämna honom ifred ett tag. Om hon nu är den goda vän som han påstår så borde hon ju se till hans bästa? Och om hon (som han säger) bara vill ha honom som vän. Då borde hon, när hon vet att ha har det jobbigt och har ett äktenskap som knakar (delvis pga henne) se till att han får en chans att reparera det. Eller?

Men hon skriver och skriver. Det är ca 10-15 SMS/dag. Var o varannan timme. Och om han inte svarar direkt så skriver hon och tjatar "Varför svarar du inte?"

Jag och maken HAR haft det mycket bra tidigare. Sedan har det varit mycket som hänt runt ikring oss. Problem och bekymmer - inte mellan oss men runt oss. Dessutom massor med jobb mm. Detta i kombination med att vi inte tagit oss tid att prata med varann har enligt mig gjort att vi kommit ifrån varann mer. Små problem får växa sig stora.

Jag tror faktiskt att hans beteende har att göra med att han vill fly från problemen. Till en flört - något som är roligt och positivt - inga krav eller måsten. Han får känna sig uppskattad och beundrad (han hjälper dem med saker och dealr med sig av sina kunskaper).

Det verkar som en slags drog för honom. Han verkar liksom besatt av henne. MÅSTE skriva, titt som tätt. Han åker inte dit lika ofta just nu, det är ju i alla fall en lättnad. Och vi känner båda två en stark samhörighet nu igen. Vi har roligt ihop, skrattar, pratar, myser och kramas. Allt känns så bra (när jag lyckas stänga in alla tankar och känslor – ångest, frustration, vanmakt, förtvivlan, otillräcklighet). Men då och då bryts friden och harmonin mellan oss av en SMS signal. Då tappar han fokus... *SUCK*

Vi får se vad som händer i framtiden. Så här vill jag i alla fall INTE leva. Hur mycket jag än älskar honom!

[Lotus]

u är det dags för mina funderingar igen...
Maken har nu kommit till insikt om att han vill fortsätta.
Själv har jag den senaste tiden mer o mer blivit inställd på skilsmässa, trots att jag ännu älskar honom på något sätt (det han dock minskat en hel del under de senaste veckorna, beroende på allt han gjort och även det han inte gjort...).
Innerst inne VILL jag ju att allt ska bli bra igen, men jag TROR inte att det är möjligt... Om inte ett mirakel sker..

När vi pratade häromdan, så sa jag att jag är mycket tveksam till om det ska gå att reparera vårat äktenskap, då så mycket gått sönder den senaste tiden.
Men han är fullt övertygad om att det ska gå.
Men för mig är de två största problemen dels att jag inte känner att jag kan lita på honom och sedan att han verkar helt inställd på att fortsätta sin vänskap med X. De problemen hänger ju ihop.

För många år sedan hände något liknande. Det var jättejobbigt och jag mådde väldigt dåligt psykiskt under den tiden och då övervägde jag också skilsmässa. Men det blev så att vi fortsatte. Han bröt då så småningom helt kontakten med henne som han blivit kär i då. Och det kändes som en förutsättning för att kunna fortsätta. Han sa också att han inte varit sig själv, att han känt sig så konstig och han gick till psykolog mm. Efter det så var jag hela tiden mer eller mindre orolig att det skulle hända igen. Jag frågade honom flera gånger om det, men han försäkrade att det INTE skulle hända igen. Han sa att han hade lärt sig något av det och att han nu var uppmärksam mm.
Så hände det nu igen då. Jag hade ju t.o.m. frågat honom flera gånger dels om han hade slutat älska mig, om han älskade någon annan samt specifikt pekat ut X. Men han nekade hela tiden och hävdade att han älskade mig och att X bara var en kompis. Tills jag själv kunde läsa i hans mobil att det inte var så...
Efter det har han fortsatt med kontakten vis SMS (och några gånger träffat henne). Han har hävdat att de bara skriver om vardagliga saker (men ändå har han haft sin telefon gömd eller under ständig uppsikt). För två veckor sen ungefär så konfronterade jag honom. Sa att det verkade inte trovärdigt att de bara skrev om så allmänna saker, varför var han så hemlig då? Han höll fast vid det tills jag sa att om han skulle visa mig meddelandena i sin mobil nu, skulle det då inte stå något om hur mycket han tyckte om henne eller att hon var så söt eller något liknande. Då medgav han i alla fall att han skrev lite sånt också, men att det i grunden bara handlade om en mycket djup vänskap (?).
Han förstod inte heller att jag mår mycket dåligt av att han fortsätter att ha kontakt med henne (och dessutom en hemlig sådan).
Nu när han sagt att han vill fortsätta med mig och säger sig vilja reparera vårat äktenskap så tog jag upp det här igen (*SUCK*).
Nu säger han att han inte har skrivit något sådant de senaste dagarna (ska ja hurra eller...?) och att hans känslor för mig är på väg att komma tillbaka samt att han nu bara ser henne som en god vän.
Han förstår inte att jag har problem med att acceptera deras vänskap. Det HADE jag inte heller, tills han började med sina kärleksförklaringar till henne och började stöta på henne! Men jag ser det som att HAN har förstört sina chanser till att BÅDE fortsätta vara gift med mig OCH ha henne som vän. Vet inte om jag har fel och är överkänslig, men det känns inte alls bra efter allt som har varit.

Jag har ju även en liten gnagande känsla av att bara vara en reserv, när hon inte är intresserad av honom på det sättet. Att jag är vad som är kvar... Det känns ju inte särskilt bra för mig... Och att han, när han inte kan få ett förhållande med henne, i alla fall vill vara nära henne, som en vän.
Det behöver ju inte alls vara så, men jag har inget större förtroende för honom i nuläget, tyvärr..

Jag missunnar ingen att ha vänner, men efter allt han gjort...
Förstår inte heller hur en vänskap med någon man bara känt några månader kan vara viktigare än ett förhållande man haft med någon i nästan 26 år...? (Det känns ju som om deras vänskap är viktigare för honom eftersom han inte vill släppa henne som vän, men har övervägt att lämna mig...)
Han kan inte förklara vad det är som är så speciellt med deras vänskap, han säger bara att den är mycket djup och speciell... (jag är ganska less på att höra det nu...).
Om det vore så att hon t.ex. delade något speciellt intresse med honom, som jag inte gör. Men det enda de har gemensamt är ett intresse som jag och maken har delat i alla år... det enda jag kan tänka mig är att det är hans känslor för henne som styr och gör hennes vänskap så speciell. Men jag vet ju inte.

Nu behöver jag verkligen ett råd. Ska jag stå på mig och skiljas om han nu inte kan släppa sin vän? Eller är det fel att lämna någon man ändå älskar och har haft ett långt liv tillsammans med (med MÅNGA bra stunder), bara för att han har denna djupa vänskap som känns jobbig för mig men som verkar så viktig för honom?

Vad säger ni om deras ”Djupa vänskap”? Är det något som jag borde lära mig att acceptera eller som jag ska säga ifrån om?

Det känns väldigt jobbigt just nu. Maken är som han var förut, när allt var bra. Han är snäll och kärleksfull. Och jag känner mig så svag i hans närhet. Det är inte lätt att lämna någon man älskar...