Skuldkänslor - osäkerhet

[cammen74]

Jag har lämnat min man för ca 3 månader sen. Innan hade jag funderat fram och tillbaka i minst 3 år på frågan om stanna eller lämna - ibland mer allvarligt. Hösten -09 var jag till familjerådgivare och pratade igenom det hela och efter det pratade jag med maken och han var chockad över att jag funderade på att separera då. Han ville absolut inte och ville att vi skulle försöka. Jag ville att vi skulle gå i terapi men han ville inte så det blev aldrig. Vi pratade mycket då men det var snart som vanligt igen och det hela kändes bortglömt.
Problemet är att jag länge kännt att vi inte är 2 personer som passar ihop - vi är så olika och det har blivit mer och mer tydligt efter att vi fick barn (nu är de 5 och 7). Olika prioriteringar, intressen och jag har kännt att jag fått dra det tyngsta lasset hemma främst när det gäller att planera, uppfostra. Han är en jättebra pappa och gör saker hemma också. Han har dock hela tiden prioriterat ner oss som par och jag har fått tjata om att vi måste jobba på det också. Det tröttnade jag på sen men det har tärt att vi inte har satsat mer på oss. Vardagen och helgerna senaste åren har varit rätt ensamma, vi har oftast setat i varsitt rum på kvällen när barnen har somnat. Jag har nog kännt att jag inte älskar honom längre. Sexlivet har vart dåligt. Perioder har det varit lite bättre. Jag har själv mått dåligt med stora magbesvär under många år och sista halvåret har jag blivit mkt bättre av en medicin. Då gjorde det så att jag först blev lite gladare och det blev lite bättre mellan oss. Men samtidigt var vardagen oerhört tuff och jag började tänka mer på mig själv och vad jag vill. Jag fick några oerhörda svackor då jag återigen började fundera på att lämna honom och det skrämde mig. Trots att han hade skärpt sig på vissa plan och det var lite bättre så kände jag att jag inte ville längre. Jag vill så mycker mer av livet och längtar så oerhört mycket efter att uppleva något mer. Jag kan inte tänka mig oss 2 ha det bra ihop när barnen blir stora och flyttar hemifrån.
Samtidigt fanns det en annan man som jag tänkte mycket på men jag kände inte honom och vi hade ingen kontakt, hade bara setts en gång på ett uteställe ett år tidigare. Men det var inte orsaken men kanske stärkte motivationen att gå vidare.
Nu har jag flyttat och det var en jätte uppslitande separation för oss båda. Han vart chockad (som att jag aldrig nämt det tidigare) och vill inte alls och jag förstod nog inte hur mycket han älskar mig innan. Han vill fortfarande ha mig tillbaka.
Nu bor jag själv i lägenhet m barnen varannan vecka och han bor kvar i huset. Jag har mått rätt dåligt också och haft skuldkänslor och det kommer över mig fortfarande - gör jag rätt? Jag har ju en snäll man som älskar mig och är en underbar pappa men det känns som att jag skulle svika mig själv om jag gick tillbaka. Men jag saknar (ibland) att ha en familj, tryggheten etc. Jag saknar inte den osäkra och oharmoniska tillvaro som jag tyckte att vi hade och som jag tror påverkar barnen. Men varför kommer dessa känslor och tankarna??? Det är bara så jobbigt att vara själv.
Jag har också (efter att jag flyttade) börjat träffa honom .... som jag tänkte på, vi tog kontakt lite försiktigt på SMS och sen har vi setts ibland på helgerna (han jobbar borta) men ingen vet om det och han vill att vi inte ska berätta det för någon än att vi ses med hänsyn till min man. Jag håller med och vi tar det lungt förståss. Men han får mig att känna mig som den jag egentligen är och jag mår så bra när jag är med honom och han är helt underbar och det hela känns vuxet och att känslor växer fram. Jag har egentligen inte dåligt samvete för att jag träffar honom (kanske jag borde det?) men jag har dåligt samvete för att jag lämnat min man och sörger den familj som inte fungerade - men jag försökte många gånger att prata med min man och tycker att jag har kämpat. Nu när han vill försöka vill jag inte längre. Han ser sig själv som offret vilket också påverkar barnen som ser mig som "den dumma".

[cammen74]

Ja, han har några vänner att prata med och sin syster men har annars svårt att prata. Jag tror också det vore bra för honom att gå till någon proffesionell och prata men svårt att få honom att göra det.

[e0000a]

Hej cammen74!

När jag läser ditt inlägg så är det som om jag kunde ha skrivit det själv. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Enda skillnaden egentligen är att jag ligger några månader efter dig och har inte lämnat min man (ännu). För dig är det kanske ingen tröst att läsa min berättelse men för mig är det en stor hjälp att läsa din, även om jag ser att du fortfarande har det svårt...

Jag och min man har också två barn (6 och 8) tillsammans och har levt ihop i 13 år. Du beskriver problemen i ditt tidigare förhållande så bra och jag känner igen mig i allt. Två personer som vuxit isär efter det att barnen kom, olika intressen, olika prioriteringar... Under alla år har jag "klivit åt sidan", eller åtminstone anpassat mitt liv kring hans idrottande, arbete och föreningsengagemang så till den grad att jag nu knappt vet vem jag är. Jag kan inte heller se vad vi skulle kunna ge varandra efter det att barnen flyttat ut. Vi är mer som delägare i ett familjeföretag... Det senaste året har jag, också som du skriver, börjat göra mer och mer saker för mig själv i tron att det ska hjälpa oss i förlängningen. Istället har det gjort att jag kommit ännu längre i min längtan efter att vara fri. Jag har börjat titta efter andra och har till och med haft ett förhållande med en av mina kollegor.

Min man vet om (åtminstone delar av) otroheten och vi har pratat och diskuterat vår situation i oändlighet. Han vill fortsätta kämpa och känner att vi inte försökt ordentligt. Han har gjort en del förändringar (håller bl a på att byta jobb) medan jag känner att det är för sent. Jag känner att om jag inte går så sätter jag mig själv åt sidan ännu en gång för hans och familjens skull.

Dina skuldkänslor känner jag också igen. Skuldkänslorna gör att det nästan är omöjligt för mig att säga orden, att jag vill flytta för jag vet hur mycket det sårar honom. Det som gör det så svårt för mig att ta steget och lämna honom är att jag inte har några positiva separerade förebilder runt mig. Alla våra bekanta är perfekta tupperwarefamiljer där ingen verkar ifrågasätta nån ting. I mitt jobb möter jag istället resterna av de svåra separationerna, de rotlösa och trasiga ungdomarna och de ensamma fattiga mammorna. Jag känner stor, stor oro för vad en separation skulle göra med våra barn. Det som också gör det svårt är att jag inser att jag egentligen borde vara jätteglad över det jag har. Jag har en jättebra man som älskar mig och vill leva med mig, jag har harmoniska barn som har en kanonbra (om än ganska frånvarande) pappa, vi bor i ett fint hus och har stabil ekonomi...

Som sagt, det här är inte någon hjälp för dig men ditt inlägg gjorde att jag behövde skriva av mig!