Vet inte längre...

[Rådlös]

Hej.

jag är en kille på lite över 20. Och har hela livet framför mig.
För en del år sen så träffade jag en tjej. Allt var toppen, eller ja vart ju en del farthinder. Men vilket förhållande har inte det??
Och vi gifte oss efter en tid. Tidigt i åldern det vet jag. Men "då var man säker".. Nu är jag inte så säker längre. Vi har haft våran beskärda del av taskiga lägen. Men jag vet inte om jag orkar med henne mer. Vi har förlorat 2 barn och kan inte få barn på normalväg längre. Och hela tiden har jag bitit ihop och stöttat. Pysslat om. Inte en enda gång har jag blivit tillfrågad om hur jag mår (vill inte verka ego...).. Samt hon måste kontrollera allt jag gör. Bara ta som när jag var på jobb. Såg hon någon som liknade mig. Och då hette det att jag inte var på jobb utan var iväg och hittade på jävelskap. Vi har haft familjerådgivning. Men jag tycker inte det fungerar. Det tär på mig. Vetskapen att hon beskyller mig för barnlöshet (helt omöjligt för det var hennes kropp som felade)... Samt att hon måste "ha mig i koppel" hela tiden.. Bör tillägas att jag inte är den otrogna typen. Har aldrig varit. Men hon däremot har försökt till otrohet under alkohol påverkan...

Jag vet inte. Bör jag skilja mig? Intresset och kärleken har som sagt blivit ganska svalt... Eller vet någon om någon annan lösning?? Något vi inte testat?

[fjäril]

Det verkar ju inte som om familjerådgivningen verkar hjälpa. Finns det nån annan att prata med. Det är aldrig bra om den ena ska bestämma över den andre i ett äktenskap, det är inte därför man gifter sig. Livet är för värdefullt för att kasta bort på att låta någon annan styra över ens liv. Men har du sagt hur du känner för henne. Att du känner dig anklagad utan grund. Du är ju väldigt ung. Om du inte hittar familjerådgivning kanske finns det någon som kan hjälpa dig att komma vidare med dina funderingar. Har du några vänner att prata med eller några föräldrar. Man tar beslut i livet men har alltid rätt att ångra sig. Förutsättningarna förändras därmed även ens beslut.
Lycka till.

[Jag]

Wow, vill inte vara den som är den, men din fru verkar lite störd. Beskyller dig för barnlöshet... Sätt lite ultimatum. Foga dig inte så mycket. Du tolerar helt för mycket.

Hade du varit min son hade jag gett dig en käftsmäll och sagt man up!

Testa stå på dig så ska du nog se att allt blir bättre. Kvinnor gillar jämlikhet men de blir väldigt stressade och irreterade när mannen inte visar ledaregenskaper.

[Rådlös]

Idag så vet jag inte längre.. Min ork är slut. Hon ringde och började tjata på mig om det ena och andra. Då frågade jag henne vad hon vill med mig egentligen. Att jag inte mår bra längre. Att jag ska komma som en hundvalp på kommando. Det tär på min energi och ork för förhållandet... Telefonsamtalet avslutades ganska "plötsligt" från hennes sida.. Prövade nå henne efter en stund igen. Telefonen är avstängd...

[fjäril]

Det råd jag skulle ge sig är att bestämma dig för vad du vill. Hon verkar inte ha nån respekt för dig. Är det så du vill ha det. Inte alla kvinnor vill ha en man som är ledare.
Jag tror att många kvinnor gillar ödmjuka män, men man måste stå upp för sig själv. Tro på sig själv och inte låta sig bli förudmjukad. Det är du som betämmer hur du vill att andra behandlar dig. Låt henne inte trycka ner dig. Säg till henne hur du känner men om du är rädd för henne så ta med nån som kan stötta dig.

[Jag]

Skärp dig grabben. Om någon lägger på en i örat ringer man väl för fan inte upp. Kanske om det är ens barn, men inte annars. Visa lite stake.

Nästa gång hon börjar klaga så säg långsamt och lungt "Jag orkar inte lyssna på ditt skitsnack längre. Punkt slut. Ring inte om du är på dåligt humör.".

Förmodligen kommer du inte ta till dig av ovanstående. Och din flicka kommer därför fortsätta köra över dig i hopp om lite motstånd. Tills den dagen hon dumpar dig.

[Rådlös]

Jag ringde ju inte upp direkt.. Tog väl 1-1½timme. Men jag har även videnstaka tillfällen svarat som du sa. Jag är även den typen av person som kanske kan kallas "konflikträdd" (kan ta en konflikt men undviker dem gärna). Jag tar till mig, men som sagt. Jag vet att jag framstår som staklös. Kanske till en viss del sanning med. Men är det egentligen svaret på problemet? Att jag ska dominera henne istället? För de försöken har snabbt skjutits ner de med..

[fjäril]

Jag tycker att du verkar bra som du är. Man ska inte behöva ändra sin personlighet för någon annan. Alla är vi olika. Men jag tror det är bra om du säger som du känner till henne. Att du inte orkar med att hon behandlar dig på det sättet som hon gör men att du gärna vill prata om det är det du vill. Du har rätt att stå upp för dig själv.
Ett förhållande måste bestå av kärlek och tillit för varandra. Man ska inte ha nån maktkamp. Men som sagt du är ung och det finns många möjligheter. Jag tror att det vore bra om du kunde prata med en kurator eller nån som du känner förtroende för.
Lycka till

[Lotus]

Ja då, förstår att du inte har det lätt...
Efter att ha läst vad du skrivit så tycker jag det verkar som att din fru mår dåligt också. Att hon skyller barnlösheten på dig, ser jag som ett tecken på att hon mår dåligt över att felet är hennes. Och att hon svartsjukst kontrollerar dig skulle kunna vara ett utslag av att hon är rädd att förlora dig pga att hon inte kan få barn.
MEN naturligtvis är det ju HELT FEL av henne att behandla dig som hon gör!!
HON behöver komma på själv att hon gör fel och själv göra något åt det.
Av egen erfarenhet så vet jag att man tyvärr inte alltid HÖR vad folk säger åt en ... Någon kan vid flera tillfällen säga åt en en sak, som de tycker är jobbigt och man lyssnar väl, men man HÖR inte riktigt. Och då tar man inte in det, gör inget åt det.

Du verkar vara en snäll kille på alla vis, som stöttat henne mm. Men DU behöver ju även få något av henne. Omtanke, respekt... Att hon lyssnar på dig och ger dig vad DU behöver.
Får lite en känsla av att du kanske alltid har varit så snäll, och att hon vant sig vid att "köra med" dig. Då kan det vara svårt att inse och acceptera att det inte är OK.

Om du någonstans inom dig har några känslor kvar för henne, så måste du försöka få henne att förstå att DU också har känslor och behov. Att hon inte kan låta sina problem gå ut över dig. Att hon måste jobba med sig själv för att ni ska kunna fortsätta.
Om inte - då är det nog inget att hoppas på... tyvärr.
Man ska inte behöva leva i ett äktenskap som gör att man mår dåligt. Och om bara en vill jobba på det, så går det inte.

Samtidigt är det ju så att OM man verkligen vill, så GÅR det att få det bättre. Man kan även väcka slumrande känslor till liv, men då måste BÅDA vilja det och verkligen jobba på det.

Lycka till - hur det nu än blir!

[Rådlös]

Tror jag har nått framsteg. Vi hade ytterligare ett enormt gräl, som vanligt ringde hon när jag var på jobb. Men jag fick fram poängen iaf. Klargjorde att jag inte mår bra av hur hon behandlar mig och att jag skulle söka lägenhet direkt. Samt att kolla med min familj efter sovplats.

Det fick effekt. Hon började tänka och efter ca 2 timmar fick jag ett sms med att hon inte ville att jag skulle flytta.

Så just nu står vi lite grann i ett "dödläge". Men hon vet hur jag känner. Bara det är enorma framsteg. För innan har det varit "lyssna men inte höra" syndromet.

Tack för hjälp och stöd