När vet man?

[Felicia]

Ok. Jag är ganska ung och är väl rädd att jag kastade mig in i äktenskapet för tidigt, att det finns mer i livet att utforska vad kgäller kärlek och så. Men ni har nog rätt. Jag ska avvakt ett tag. Tack!

[Felicia]

Och fokusera på det vi har som är fint. För det finns mycket fint.

[Per Eriksson]

För att återgå till det här med att foga sig. Någon i den här tråden skrev att man kunde tappa sig själv om man hela tiden fogar sig efter sin partner, någon annan skrev att man ska ge och ta, ställa krav osv. Vill bara säga att jag håller med till 100% där, Att foga sig betyder inte att underkasta sig den andra, det handlar om att ömsesidigt hitta lösningar och att gemensamt foga sig efter varandra (utan att det ska bli underkastelse), att gemensamt ta ansvar för förhållandet och både ställa krav och ge efter för den andres krav. Wow, det låter i mina öron som det perfekta förhållandet.

[Jon]

Per: Precis!

[Pelle]

Hur och när vet man att det är dags att skiljas? Och hur vet om det är bättre att stanna kvar och kämpa?

I ett förhållande finns det 100% kärlek oavsett. Men det kanske är så att ni inte delar det rätt av. Ena studen ger du mindre och i andra ger han mer. Och känner man att det börjar svalna så kan det vara helt normat, man kan inte vara nykär hela tiden.
Guldstuderna och dagarna är värt allt, det är mot medlet mot tristess och känslor, och det är också din skyldig het att vara med och skapa dem och ta initiativ för att de skall bli av, precis som din andra part.

[Felicia]

Pelle: Du har rätt. Men ofta känns det kanske som att man själv kämpar för att skapa dessa guldstunder medans ens partner inte ens märker det.

[Jon]

Eller så kämpar man på olika sätt och märker inte allt det ens partner gör. Du kunde varit min fru. Hon sa att jag aldrig försökte krydda vårt äktenskap, bara gled med. Men jag älskade ju vardagen som den var, leka med ungarna, slappa ihop osv. Känner mig helt missförstådd. Hon trodde jag var uttråkad!

[Spike]

Men är jag då den enda i världen som inte vet själv? Ena dagen känns skilsmässa som en självklarhet, och andra känns den mycket långt borta.

En alldeles utmärkt fråga Felicia. Jag ställer mig den själv varje vaken timme.

Med all respekt för övriga på den här tråden så tror jag att man får olika svar om du frågar en som initierat en separation eller om du frågar en som lämnats. Lämnaren och den lämnade har som jag ser det olika bilder.

Jag tog mod till mig och sa att mina känslor till min fru hade upphört efter en längre tids depression och ifrågasättande av mitt liv och mina livsval. Jag kände det som om jag höll på att dö långsamt och att jag ville leva ett annat liv än det jag lever. Det kändes glasklart och jag var lättad när jag hade berättat, men i mina ensamma stunder utan barnen mår jag riktigt dåligt. Trots att det är jag som är initiativtagaren.

[Felicia]

Men människan är ju komplex, vissa mer än andra. Humör, känslor, drömmar och önskningar är ju alla under ständig förändring. Men bara för att man kanske inte vill vara gift med sin fru så vill man kanske ändå alltid ha sina barn (som i ditt fall kanske Spike?). Då får man ju prioritera mellan två oerhört stora val. Det är ju inte lätt.

[Jon]

Vissa människor verkar var amer "komplexa" (eller villrådiga?) än andra...