Lämnad efter att ha bott utomlands tillsammans

[Ali]

Hej,

Jag lever just nu i en fruktansvärd historia. För tre år sedan flyttade jag och min man utomlands, till ett land i Asien med våra två små barn, som nu är 5 och 8 år. Jag och min man har varit tillsammans i 17 år. Jag kan säga som så att samlivet har inte fungerat bra mellan oss, och vi har alltid grälat mkt pga svårigheter med kommunikation. Fast trots detta har det funnits en grundkärlek, och jag har ansett mig veta att en dag kommer vi inte kunna fortsätta så här, det kommer bli bra. Mycket annat under årens lopp har varit bra. Jag och barnen flyttade hem till Sverige före honom, bodde själva i 9 mån för att han skulle avsluta sitt arbete. Det var jättetufft för mig. Vad tror ni händer nästan dirkekt när vi åkt; jo mannen träffar sitt livs kärlek, hon flyttar in till honom bakom min rygg, och deras förhållande djupnar. Nu när han kommit hem säger han dirkekt som det är, vi skall skiljas och denna nya kvinna ska lämna sitt hemland och flytta hit.
För mig är detta en sådan otrolig mardröm. För det första har jag funderat så mkt själv nu under min ensamhet, och verkligen längtat efter honom, insett vad som är våra svårigheter. Jag vet att vårt förhållande verkligen kunde blivit underbart, även om det kan låta otroligt. Samtidigt finns det ju en stor förbättringspotential eftersom varken sexlivet eller kommunikationen varit bra tidigare, det finns ju något att jobba med!! Ja vi skulle gått till familjerådgivning långt tidigare, men jag har aldrig trott att min man skulle ha föjlt med. Våra problem skulle ordna sig ändå.
Förhållandena utomlands var ödesdigra för familjelivet. Han jobbade precis jämnt, jag var ensam med barnen i ett land där jag inte kunde prata med grannarna. Ett av barnen drabbades av en kronisk sjukdom, jag fick då panikångest av stressen, som jag nu lyckats ta mig igenom.
Det var nu hemma som det skulle ordna sig. Jag älskar honom faktisikt, och vårt liv tillsammans, vill så gärna arbeta med detta. Klarar inte ge upp innan vårt förhållande nått sin fulla potential. Men han kan inte lämna sin nya kärlek. Jag tycker också det är så förödmjukande mot mig och barnen att ta hit en kvinna från detta land som vi flyttade till tillsammans, för att han ville arbeta där. Barnen kommer ju fatta, och det som de är stolta över att ha gjort, kommer vändas till något negativt. Usch detta är en sådan fruktansvärd soppa, jag kan inte tro att det är sant.
Att sexlivet inte varit bra har att göra med vissa fyskisk svårigheter som jag har haft, som jag inte valt. När det inte var så bra innan barnen föddes, var det svårt att komma igång sedan med. Nu har jag inte längre de fysiska svårigheterna, och barnen är inte längre så små och krävande. Även om 17 år låter väldigt länge så har det under dessa år hela tiden hänt en massa saker och förändringar, som gjort att jag inte klarat arbeta så med sexlivet. Men nu finns som sagt inte längre mina fysiska svårigheter.

Just nu är han tillfälligt i ett annat asiatiskt land och arbetar, gissa vem han ska möta där...

Är det någon som orkar kommentera detta fruktansvärda?

[gardenanna]

Hej, har en liknande story bakom mig. Valde dock att inte följa med mannen som också han flyttade till ett land i Asien. Kände främst att jag inte skulle trivas där, och det gjorde det svårt att hitta den styrka som behövdes för att göra det, och motivera barnen, då 7 och 9, två pojkar. Idag, 3 år senare (ja, det skulle bli ett år, vi har pendlat, han har förlängt och förlängt...), har jag efter ett halvår med en magkänsla av att han inte är sig lik hittat bevis för att han är otrogen, och han har då sagt att han vill skiljas. Herregud, jag och barnen har väntat på honom i 3 år, nu blir det ingen familjeåterförening efter allt slit. Hur överlever jag och barnen detta svek? Han flyttar hem i vår, men det blir en annan framtid än den jag o barnen tänkt. Du flyttade, jag slits med ovissheten hur det hade blivit om jag hade flyttat...

[Lotus]

Lider med dig... Känner delvis igen mig. Framförallt i det att ens partner hittar någon annan och att själv fortfarande älska honom och vilja fortsätta.
Det är inte lätt. Just vanmakten i att inte själv kunna styra över vad som händer tycker jag är jobbigast.

Du skriver att du vet vad som var felet i ert äktenskap och att du vet att det kan bli underbart. Får lite intrycket av att du enbart ser det som att problemen i erat äktenskap berodde på dig? Har svårt att tro att det bara är så. Om inte din make kan/vill dra sitt strå till stacken och också göra sitt bästa för förhållandet och att jobba på sina dåliga sidor mm så blir det lite haltande.

Något som jag själv gjorde var att jag efter ett tag tvingades inse att jag inte kunde göra någonting för att "tvinga" honom att välja mig/älska mig... Det gjorde att jag efter ett tag fick lov att förlika mig med tanken på att det kunde sluta med skilsmässa. Det var ingen rolig insikt, det var mkt smärtsamt och jag spjärnade emot allt jag kunde... Just att jag fortfarande älskade/älskar honom gjorde/gör det extra jobbigt (ingenting är klart än hur det blir i mitt fall...). Men det jag gjorde för att börja släppa taget om honom och få mina känslor att minska var att fundera över hans dåliga sidor. Allt man retat sig på. Allt jobbigt och fel. Även det faktum att han gått bakom ryggen, fått mig att må dåligt mm gör att jag kaan se att han inte är en fullt så underbar person som jag trott...

Prova att fundera lite över det. En annan sak som jag kommer att tänka på är att du skriver att det finns en stor utvecklingspotential i erat förhållande, mycket att jobba med. Visst, det har du ju rätt i, men tänk dig tanken att istället träffa en annan man där allt stämmer mer från början. Inte en massa jobb för att få alla bitar på plats. Förstår att det känns avlägset (själv känner jag just nu att om vi nu skiljer oss så kommer jag ALDRIG att gå in i ett förhållande igen, men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden...)

OM det ändå är så att du vill och hoppas att ni ska kunna fortsätta tillsammans, så får du väl bara på något sätt förklara för maken att du vill försöka förbättra erat förhållande, att du har kommit på vad som var fel och hur du/ni ska göra för att få det bra igen. Sedan är det bara att vänta på att han också ska tycka att det är en bra idé. Förklara tt du finns där för honom om han skulle ändra sig.
Att han säger sig ha mött sin livs kärlek behöver inte vara så allvarligt. Läste någonstans att bara en bråkdel av alla förälskelser övergår i äkta, bestående kärlek. Så det kan ju vara något övergående.

Lycka till - hur det nu än blir!