Bodelning

[evans]

Min man sade att han ville skiljas den16 juni 2008, dagen före år 15-åriga bröllopsdag.
Jag trodde inte det var sant, var helt övertygad att han skulle ta tillbaka allt och säga att han ville att allt skulle bli bra igen. Vår 18-årige son skulle flytta till annan ort för att studera och jag hoppades att vi skulle få en bra tid efter hans flytt och fortsätta jobba på vårt förhållande och åldras tillsammans.
Allt hade inte varit bra, han hade ett mycket nyckfullt humör, ibland var jag rädd för hans humörsvängningar och fick emellanåt tassa på tå, men jag var ändå fast övertygad om att vi kunde fortsätta.
Vi jobbbade ihop i hans företag, men jag hade även ett annat jobb plus det största ansvaret för hemmet.
Vår familj bestod av ytterligare två barn, hans pojke och flicka från förra äktenskapet, och dessa bonusbarn har ståtty mig mycket nära.
Det var en stor chock för mig, jag levde i detta chocktillstånd länge, kom in i en djup kris.
Jag misstänker att han hade en annan kvinna, den han nu har köpt ett hus tillsammans med, men han harförnekat detta.
Vi har inte kunnat enas i bodelningen, jag har anlitat en advokat och kräver min del, alltså hälften.
Detta har spätt på vår konflikt och hans två barn från förra äktenskapet har tagit avstånd från mig och detta smärtar mig mycket.
Han förhalar avsiktligt vår bodelning och nuj har jag ansökt om bodelningsförrättare genom tingsrätten.
Jag önskar inget hellre att få ett avslut, det känns som jag inge orkar gå vidare förrän bodelningen är klar.
Gör jag fel när jag inte ger med mig, utan framhärdar och vill ha mina lagliga rättigheter?
Evans

[Jag]

Jag tycker du gör fel. Men jag har ingen djupare insikt i er historia. Reglerna om hälftendelning kom väl till när kvinnor aldrig arbetade (för lön). Du har ju jobbat och tjänat ihop egna pengar. Varför ska du ha en del av hans pengar?

Se det så här. Om du inte hade haft någon laglig rätt, hade du ändå tyckt att du ha du haft en moralisk rätt? Jag har arbetat i många företag, men jag anser inte mig ha rätt en del av företaget ändå. Är det så att du arbetat i hans företag men inte fått lön så tycker jag att du har rätt.

Du kan också försöka se det från en utomstående persons synvinkel. Låtsas att du och din make är din son och dotter. Du måste bestämma åt dem vad som är rätt. Vad bestämmer du?


Pengar är inte allt. Låt snålisen ta det och gå vidare med ditt liv.

[evans]

Tack för din synpunkt "jag".

Skulle tycka det vore intressant vad någon kvinna i detta forum tycker i denna fråga.

Evans

[Rosanna]

Jag tycker du gör fel. Men jag har ingen djupare insikt i er historia. Reglerna om hälftendelning kom väl till när kvinnor aldrig arbetade (för lön). Du har ju jobbat och tjänat ihop egna pengar. Varför ska du ha en del av hans pengar?

Se det så här. Om du inte hade haft någon laglig rätt, hade du ändå tyckt att du ha du haft en moralisk rätt? Jag har arbetat i många företag, men jag anser inte mig ha rätt en del av företaget ändå. Är det så att du arbetat i hans företag men inte fått lön så tycker jag att du har rätt.

Du kan också försöka se det från en utomstående persons synvinkel. Låtsas att du och din make är din son och dotter. Du måste bestämma åt dem vad som är rätt. Vad bestämmer du?


Pengar är inte allt. Låt snålisen ta det och gå vidare med ditt liv.

Håller absolut INTE med dig "Jag" av moraliska skäl. I ett samhälle där lika lön för lika arbete inte är en realititet är det moraliskt rätt med en hälftendelning. Båda parter har bidragit till försörjningen, på olika sätt, utan någon som har huvudansvar för hem och barn hade inte den andra parten kunnat släppa delar av det ansvaret och arbeta mer.

När man arbetar brukar man få anställningsavtal och det brukar inte ingå att man tar hand om arbetskamraternas/ägarnas barn och hem.

Med andra ord "evans":
Helt rätt att stå på sig och kräva sin rätt.
Helt rätt med hälftendelning.
Helt rätt att se bodelningen som ett avslut.

Avslut behövs för att det ska gå att gå vidare med sitt liv.

/Rosanna

[myrica]

Jag tycker du gjort helt rätt som ansökt om bodelningsförrättare.
Någon som inte är känslomässigt engagerad ser över och bestämmer/föreslår (?) hur bohaget ska delas enligt gällande svensk lag.

män och kvinnor ser ibland helt olika på sådant här, och det är inte en lätt situation. För de flesta är det väl så att man har bidragit på olika sätt, ekonomiskt, arbete i hemmet eller vad det nu kan vara. Men bohaget är ändå gemensamt.
Jag tycker inte heller att det spelar någon roll vem som initierar en separation, det är väl bådas fel när inte förhållandet fungerar.
Så att dela bohag etc lika, utifrån det rättsläget som är, ev äktenskapsförord etc,
det blir det bästa för framtiden, tror jag. Vi lever i Sverige och det är svensk lag som gäller. Stå på dig!! Du har ju också ett liv efter det här, och om man inte har extremt gott om pengar - så är dom ju bra att ha. Man kan aldrig veta vad som händer, och om du efterskänker pengar/fastigheter eller vad det kan vara, kan du verkligen komma att ångra dig och bli bitter senare.
Det var vad min advokat rådde mig till. Fast jag var så trött på situationen att jag bara ville ta min tandborste och flytta.

Jag vet inte om ditt problem är att dela upp bohaget efter gällande lagar eller om det mer var hur att göra moraliskt.
Den lagliga rätten tycker jag inte man ska förhandla med. Den moraliska däremot, det är inte så lätt, det finns inte något lagrum för den, endast ett förlitande på att den andra är schysst. Tror inte heller en bodelningsförrättare kan helt lösa det läget.


Nyligen separerad och kvinna