En till "är det dags att skilja sig tråd.. "

[tomas]

Hej

Måste bara skriva av mig lite. Är 35år, och har varit sambo med en tjej i 11år, och tillsammans i 12.. gifte oss förra hösten. Men jag är så enormt less, trött och likgiltig inför henne. Det kunde vara enkelt, men nu har vi två barn, 4 & 6år.

Hon har senaste året varit "utbränd" (har pluggat, men har en högskoleexamen sedan tidigare). Hon har aldrig lyckats på arbetsmarknaden, blivit uppsagd, ej förlängd provanställning m.m. Så sedan 2003 har hon i praktiken varit hemma på heltid. Då hon fick gå från en provanställning (pga att hon missskötte sig) så bestämde hon sig för att byta bana, och jag stöttade det, även om det skulle innebära att vi enbart skulle leva på min lön några år. Sen blev hon mitt i allt deprimerad. Jag har stöttat så gott jag har kunnat. Nu säger hon att hon känner sig bättre (går även på medicin), men har nu bestämt sig att försöka hitta jobb.

Men inget händer, hon anmäler sig inte till a-kassan igen, ligger mest hemma och tycker synd om sig själv och skyller på diverse saker. Jag tycker nog att jag har ganska stort tålamod, och accepterar att leva under ekonomisk press en begränsad tid. Jag har försökt ha extra mkt tålamod pga hennes sjukdom, men nu när hon känner sig frisk känner jag att det på något sätt har nått vägs ände.

Någon gång måste jag börja tänka på mig, för jag vet inte hur länge till jag klarar det här livet. jag känner mig mer och mer apatisk inför vad hon gör. Vi har gemensamt konto, men när det är slut så shoppar hon loss med sitt eurocard... Ränkningen står jag för... Nu ikväll hävde jag ur mig att jag nästa vecka kommer skaffa separat konto (jag är fullt medveten om äktenskapsbalkens syn på det..), men på något sätt vill jag tvinga henne till att börja ta eget ansvar för försörjningen, nu förlitar hon sig på min lön, och det accepterar inte jag.

Jag känner bara att v inte har någon framtid tillsammans längre pga hennes totala avsaknad av initativförmåga och driv. Istället för att söka jobb (eller plugga) kan hon ägna timmar åt att surfa runt på heminredningssiter, läsa heminredningsmagasin och ha sina skisser och anteckningar på "mitt dröm hem", men inte f-n kommer det någonsin inträffa så länge hon inte tar ansvar för något.

hur länge ska man stå ut? när vet man att det är dags? Jag har en längre tid funderat på skilsmässa, har för något år sedan varit inne på div. forum och läst och funderat. jag vill inte ge upp för tidigt, i synnerhet inte om hon är sjuk, men någon gång måste det vara nog.

jag började för någon timme sedan gråta framför skärmen när jag läste lite inlägg och funderade, vet inte riktigt hur jag ska tolka det.

jaja, funderandet får fortsätta

/ T

[lillamy]

Men vilken jobbig sits du befinner dig i. Det är också tufft för en utbränd person att ta tag i något alls. Samtidigt kan hon inte förvänta sig att det ska bli bättre genom att slösurfa...

Ställ henne mot väggen och säg som det är. Tvinga henne att följa med på familjerådgivning.

En sak är i alla fall säker, så som ni har haft det tills nu verkar inte fungera. En förändring behövs. Förhoppningsvis behöver det inte innebära skilsmässa.

[riawägner]

Jag känner för dig....

Tyvärr har jag låtit det gå 20 år och bara blivit värre - inte exakt som du beskriver men just att det aldrig liksom händer något man kommer inte framåt eller bygger nåt tillsammans....

Mitt problem är att jag varit konflikträdd och inte tagit upp det - ta upp det berätta precis som du känner.

[k69agl]

Hej, jag läste ditt inlägg och kännde igen mig, både i din beskrivning men även i hennes.
Jag är en kvinna som är född -69 och är gift o har tre barn, vilka är 16, 12 0ch 9år. Vi har varit gifta i 17 år men kännt varann ca 20 år. Jag har tänkt på skilsmässa länge, alltför länge utan att göra något åt det... så nu har jag ansökt om skilsmässa, och har 6 mån betänketid. Min man vill inte skilja sig, han tycker att jag måste lösa "mina" problem som jag har.... sen blir allt så bra. Han ville inte följa med mig på familje rådgivning när jag bad honom, så jag gick själv några gånger. Till slut så orkar jag inte bry mig...

Jag har varit hemma hela sommaren, efter att jag avslutade min gymnasiekompetens på komvux i våras. Så jag har inte haft någon inkomst och det har ju varit lite jobbigt, men samtidigt har jag varit hemma med barnen och hunnit med hemmet. Vi bråkar en hel del om ekonomin...
Nu är våra barn så stora, men dom behöver ändå att man finns där i närheten, och för mig är det viktigt. Men min man, som är egen företagare och jobbar även helger uppskattar inte det. Han tycker bara att pengar är viktigt ( kanske lite överdrivet, men ändå..). Det är ett jobb man gör när man är hemma med sina barn, ett jobb utan lön, jag tycker att det är världens viktigaste jobb!

Jag är rädd att om jag skiljer mig ifrån min man så kommer han att jävlas med mig och säga dumma saker till barnen om mig. Och så är jag rädd att göra ett misstag, att jag ska ångra mig sen, när det är för sent! Det här är det jobbigaste jag har varit med om, jag behöver verkligen någon som jag kan disskutera det här med. Men jag tror att man ska ta det lugnt och försöka prata om problemen med sin partner, och man ska försöka göra allt man kan för barnens skull. Det är barnen som kommer i kläm. Det är därför jag vill kämpa... för barnens skull!
Hör av dig mvh Annie