Hur får man det att gå ihop?

[Felicia]

Men du klarar det. Ingen ska behöva leva i olycka. Inte i Sverige idag. Var stark! Om inte för dig så för dina barn som förtjänar en lycklig mamma.

[Per Eriksson]

Precis rätt felicia. Sätt dina barn i första rummet, de förtjänar att ha en lycklig mamma som kan vara där för dem!

[Mina]

Jag har ringt socialen idag och allt är ett enda virrvarr. Min man vet förstås inget än. Mitt hjärta bultar så hårt att det känns som att det ska spränga bröstkorgen. Tydligen kan man få hjälp om det krisar.

[Lycka]

Tänk inte ens på det prakiska. Fixa nånstans att ta vägen med barnen när du väl har bestämt dig. Var målmedveten så ordnar sig resten sen. Klar tu kommer tvingas jobba, så fundera på vad du vill/kan h göra. Se också till att det finns dagis och skola i närheten av där du kommer att bo. Kanske dags att skaffa en utbildning, möjligheterna är så många Mina!

[Jens Lind]

Tack, Lycka för att du skrev de där orden. Det var precis vad jag satt och försökte få fram. Som sagt, tänk inte på det praktiska i det här läget. Tag kontakt med någon vän eller släkting och kvarta där tills allt löser sig runtom, sen kan du fokusera på allt det andra.

[Jon]

Ja, din sits låter onekligen rutten. Lycka till med allt tjejen! Du klarar det här!

[Mina]

Jag lämnade honom men är tillbaka igen. Hoppas att det ska bli bättre nu. Känner mig starkare och vet att jag klarar mig själv om det skulle bli nödvändigt. Det kännernog maken också vilket nog är bra.

[Felicia]

Änskar er all lycka i världen! Om det inte funkar så vet du iaf nu att du KAN gå om du vill.

[Petra]

tycker inte du ska lämna honom med en gång direkt... prova och få han på parterapi... och så är det så viktigt och försöka att få "ett liv" utanför hemmet... så som ett jobb som du trivs med...

fan de e så jädrans svårt med små barn, de tar typ musten ur ett förhållande... i teorin så ska man fokucera på familjen och små barnstiden och de ena med de andra men i praktiken så är de inte så lätt.... livet ändras så enormt när man får barn, hela ens liv blir mer låst... man ska sitta hemma och "vakta" dom kväll efter kväll... man kan inte va spontan o stick ut bägge .... den ena måste alltid vaka över ungarna om man inte har massa familj som ställer upp då... själv så tänker jag ; inte så jävla konstigt mitt förhållande gick åt skogen.... men nått jag inser nu som jag aaaaldrig skulle insett då på riktigt är att ; man tar den andra för givet! man respekterar och pratar med en vänlig ton med sina vänner och arbets kollegor men med ens partner som man borde behandla 1000 ggr bättre så är man "off" och orkar inte anstränga sig... varför är det så??

men du.... get a life! det är så viktigt och bli ekonomisk självständig... för mig tog det lååångt tid, men det är sååå viktigt... ett stort problem mindre liksom :-)

men du har gjort ett suuuper jobb! du har fått 2 barn avklarad! det är världens tuffaste jobb!

[tvåbarnsmamma]

Hej!

Sitter i samma sits som dig. Mina barn är lika gamla som dina. Jag är så fruktansvärd rädd över att han ska bråka med mig och barnen ska vara tvugna att vara en vecka här och en vecka där. Det klarar jag inte. Vill ju ha barnen men mig. Jag har alltid skött om dom och tagit hand om allt det praktiska.
Självklart får barnen vara med sin pappa också. Problemet är att svärmor har för mycket inflytande på min man och jag är rädd att min man kidnappar barnen till sitt hemland.