Hur får man det att gå ihop?

[Mina]

Alltså jag är helt jävla olycklig i mitt äktenskap. Min man är helt ointresserad av mig, det känns som att han inte känner mig och inte vill känna mig. Vi har två små på 1 och 4 år och jag har gått hemma sen den första föddes. Jag sköter all markservice plus barnen, han säger knappt hej till dem när han kommer hem från jobbet. Han bara säter sig vid datorn eller TV:n och slöar. Han går ocksåp ut mycket med kompisar.

Jag orkar inte mer. Känner ingen glädje och när jag försöker prata om det så bara tycker han att jag klagar "han som sliter så för att försörja oss". Så innerst inne vill jag skiljas. mn jag vågar inte!

Jag hade ingen inkomst innan barnen, har aldrig haft ett riktigt jobb. Hur ska jag försörja mig och barnen? Lillen är dessutom så liten än, är han verkligen redo att kastas in på dagis på heltid? Var ska vi bo? Var kan man få hjälp med sånt här utan att mannen får veta nåt?

[Felicia]

Alltså, är du så olycklig ska du klart gå vidare. Allt det praktiska löser sig så småningom. Kanske socialen kan hjälpa dig att komma igång? Lycka till!

[Jon]

Ni kanske kan testa parterapi?

[Mina]

Åååhh, nu sitter jag här ensam igen. Barnen sover och mannen ute med kompisar. Känner mig så jävla ensam. Önskar jag vågade lämna, men jag vågar itne. Tror inte att jag klarar mig ensam.

[Lycka]

Allt går min vän. Men tror som Tobbe att ni kanske skulle testa parterapi ett tag. Småbarnsåren är förrädiska. Han ser inte ditt perspektiv och du ser inte hans. Kaske vore en god idé att bli lite mer självständig också, skaffa ett jobb. Deltid räcker till en början. Du behöver jobba på din självkänsla. Man klarar mer än man tror.

[Per Eriksson]

Vad är det du är rädd för? Vad skulle hända om du pratade med honom? Är han våldsam mot dig? Personligen tycker jag inte han verkar vara en så fin man om han ä" Är ute med kompisarna igen" som du skrev, ni har ju små barn, han borde fokusera på familjen.

[Jens Lind]

Jag kan riktigt känna din rädsla och lider med dig. Det du ska veta är att du är värd så mycket bättre!

[Felicia]

Man klarar allt man verkligen vill. Det är en kosmisk lag. Även om det låter flummigt.

[Jon]

Per: Nämen jag tror hon är rädd för att inte klara sig själv.

[Mina]

Ni är för snälla här alltså. Felicia, det låter lite flummigt fö rmig faktiskt. Tänk så många ensamstådende som får slita röven av sig och ändå inte ha tid och råd med nånting.

Jon har rätt, min man är inte våldsam alls, men han försörjer oss.