Så här hanterade jag mina föräldrars skilsmässa

Det var nog tystnaden som slog mig först. Bråket var över. Tystnaden hade lagt sig över oss. ”Pappa lämnar oss nu”, var det mamma sa när dagen var inne. Jag var äldst, tog hand om mina syskon. Vi skulle till en släktmiddag med mammas familj. Då kom tårarna, men tystnaden höll sig kvar. Den var å ena sidan skönt men å andra sidan obehaglig. Man vill ju inte att föräldrarna ska gå skilda vägar, även om man som barn förstår att det kan vara för det bättre. Men man förstår ju ändå inte varför, helt och hållet. Det krävdes många samtal, många diskussioner, många månader innan man kunde släppa taget och acceptera tystnaden för det det var – slutet på mina föräldrars äktenskap. Det var viktigt att veta att de båda fortfarande brydde sig om oss, att de var beredda på att fortfarande ta sitt ansvar för oss, även om de inte skulle göra det tillsammans längre.

Min syster tog hårdast på det och gick till en samtalsterapeut under ett par månader. Vi upplevde alla en stor sorg men det är olika hur man kan hantera den. Vi ville inte heller gömma oss utan öppet kunna tala om att vi nu var ”skilsmässobarn”. Det är en stämpel som många bär men som ytterst få prata om eftersom det ändå är en känsla av misslyckandet som den stämpeln medför. Man är inte den lyckliga familjen längre som man så gärna vill att alla ska veta att man är.

Öppenhet och uppbackning av föräldrarna är viktigt för att kunna hantera ett beslut som inte är ens eget. Det är också lätt för föräldrarna att gömma sig i sin egen sorg om hur livet har gått – det är ju ingen som planerar i livsplanen att äktenskapet ska ta slut. Men har man barn så måste man dela med sig av den sorgen för att få barnen att förstå vad det är som pågår. Barn är klokare än vad man ibland vill tro och de är starkare än vad man tror också. Tystnaden måste fyllas med nya ord och nytt liv för att kunna hantera den.

Skriv ett svar